Aftonbladet – 14 juni 1851, sida 2

1 kände sig, stackars man, nära på vippen att förvandlas till en komplett kosmopolit, och såg sig derföre ängsligt om efter Emili, som stod några steg ifrån honom. Jag har sett nog af expositionen, pustade brukspatronen, nära att uppgifvas af värme och sorlet omkring honom, kom Emili, kom och låt oss gå. Vi bli onekligen också liksom lite yra i hufvudet, om vi ej följa ut med brukspatronens, ty, som han, inse ock vi ganska väl, att man för att göra den flera miles långa ronden kring borden, nog först behöfver ta sig lite till bästa der borta i paviljongen. Farväl då med kristallpalatsets herrlighet så länge! Just när Emili och miss Ellen arm i arm gingo ut ur expositionshuset, skyndade ett litet barn, som hade rosor att sälja, fram till de begge unga flickorna och frågade dem om de inte ville köpa hvar sin krans, — Se här löfkojor, violer, narcisser, eller liljor, hvilket som behagas; ack, köp af mig, Jag är så fattig!, hviskade den lilla flickan och räckte Emili en skön bukett. Hvyad är det för strunt! menade bruksprnen och mr Wagg, som i detsamma ommo efter; vhvarför stannar ni? i -.,Jag skulle köpa några blommor af hennep, svarade den goda Emili och gaf den Nilla flickan något silfvermynt i liqvid samt skyndade efter sitt sällskap, som kommit några steg förut. Det. lilla barnet började emedlertid räkna efter hvad hon erhållit i betalning, men kunde ej förstå sig på den ena af silfverpengarne, hvars värde hon icke kände. En ung sjöman närmar sig i detsamma den lilla flickan, som frågar honom. hvad den penningen -går för. Sjömannen betraktar den länge utan att säga