Aftonbladet – 14 juni 1851, sida 2

åkdon i och för detta ändamål väntade honom 1 på Stadssmedjegatan, samt att han ämnade om ett par dagar återkomma, hvilket likvälli icke sedan skett. Denna händelse skulle visserligen icke egnat sig att omtalas såsom något märkligt, ehuru det redan måste förekomma besynnerligt, att Almqvist icke förr än i samma ögonblick för någon tillkännagaf den tillämnade resan eller uppgaf anled: ningen dertill, ty dylika infall och hugskott hafva : flera gånger förut påkommit honom. Men! olyckligtvis sammanfaller denna hastiga bort-j resa med ett sedan gårdagen gängse rykte ; af den vidunderliga art, att detsamma gif-!; vit anledning till en polisundersökning, hvari vid omständigheter af sådan beskaffenhet! 1 ( förekommit, att regementspastor Almqvist synes betänkligtt komprometterad, såvida han: ej skulle återkomma och lyckas på ett nöjaktigt sätt aftvå sig de misstankar, som! hittills hafva kommit i omlopp och som sannolikt gifva anledning till någon ytterligare åtgärd från polismaktens sida. Det torde vara lätt förklarligt om vi ej för närvarande nämna mer om denna sak, öfver hvilken det vore väl att kunna hölja ett sorgedok, ehvad slutliga utgången deraf -må blifva, än att densamma har sitt ursprung uti ett affärsförhållande med den förut någon gång genom rättegångar bekante ryttmästaren von Sche-! wen, till hvilken Almqvist, enligt hvad man nu får höra, stått i nära relation under de sista åren, och hos hvilken han, sin familj! och sina öfriga bekanta ovetande, skall häfta för en betydlig skuldsumma, långt öfverstigande hans veterliga tillgångar att kunna betala. Den omständigheten, att Almqvist ända till sin bortresa varit engagerad såsom medarbetare i Aftonbladet, der han till en del redigerat litteraturafdelningen, ökar smärtan af att nödgas omtala denna tilldragelse, hvarom de cirkulerande berättelserna äro så tragiska, att man för närvarande blott kan på det lifligaste önska, att de må kunna tillfredsställande förklaras. — För hvarje nytt nummer, som utkommer af tidningen Än en gång Folkets röst, förekommer det nästan som om dess förläggare hr Franz Sjöberg skulle öfverträffa sig ikonsten att uppspinna infamier och skandaler, serdeles mot Aftonbladet och dess förläggare. Detta är utan tvifvel till en viss grad förklarligt, sedan hr Sjöbergs tidning blifvit, efter skedt åtal af hr L. J. Hjerta, trenne serskilda gånger fälld till ansvar enligt tryckfrihetslagen såsom lögnare och smädare af argt uppsåt; I men oförskämdheten växer likväl med hvarje gång så långt, att man måste häpna deröfver. Sålunda går denna djerfhet i dag ända derhän att, enligt hvad man läser i Folkets röst, Sjöberg nu påstår, att hr Hjerta i början då Folkets röst utgafs, sökt ställa sig på vänskaplig fot med hr Sjöberg, och bland annat uppdiktar hr Sjöberg i sin ilska, i sammanThang härmed, att hr Hjerta under ett sådant förment vänskapligt förhållande uppmanat SjöIberg, att i Folkets röst angripa Konungen och Iden kungliga familjen, samt flere andra personer. Utom den synbara afsigten att med sådana linfama dikter söka kasta en skugga på hr IHjertas karakter, såsom politisk person, sedan det icke lyckats hr Sjöberg att nedsmutsa hans borgerliga namn och rykte såsom privatIman, kan man lätt se, att syftemålet också lär att göra sig intressant på annat håll. Det kunde för öfrigt visserligen vara öfverflödigt att fästa sig mycket vid hvad en person, så Jökänd för sin lögnaktighet och samvetslöshet i uppgifter, som hr Sjöberg, skrifver; en person som icke aktat för rof, att förut låta sin ene ansvaring underteckna en adress till allI mänheten., undertecknad så sannt mig Gud I hjelpe till lif och själv, som sedermera beviIsats till hufvudsaklig del vara en lögnhistoria :lom innehållet af ett samtal med hr Hjerta. Men Idet kan dock ej skada att påminna smädaren, eIdet vi om så påfordras, med vittnen kunna UIstyrka, att något annat förhållande mellan hr I Hjerta och Sjöberg ej existerat, än att Sjöberg lunder slutet af 1849 och första hälften af år 11850 stundom gjorde sig ärenden än i ett än i ett annat upp till Aftonbladets byrå, ofta för att få införda reklamationer emot artiklar hvilka emot Folkets Röst varit införda i Aftonbladet; att det kan med vittnen styrkas, latt hr Hjerta vid sådana tillfällen sällan förde något annat samtal med Sjöberg, än att förklara sitt ogillande-af Folkröstens taktik, att arbeta på split emellan sambhällsklasserna; samt att Folkrösten äfven under denna tid icke underlät att emellanåt anfalla Aftonbladet, hvilket aldrig stack under stolen med sitt ogillande af Sjöbergs publicistiska tendens. tlEndast tron på att allt defta -skille vara glömdt, flkan göra en sådan oförsynthet möjlig, som att nu vilja insinuera om ett vänskapligt förhållande. Hvad beträffar den lika löjliga som fullkomligt lögnaktiga tillvitelsen, att hr Hjerta skulle uppmanat Sjöberg att: angripa den kungliga familjen, m. m., så kunde vi med blotta föraktet tillbakavisa: detta hr Sjöbergs lömska försök; men det kan dessutom med mångfaldiga bevis styrkas, om så skulle erfordras, att hr Hjerta vid hundratals tillfällen i andras närvaro uttryckt missbelåtenhet dermed, när vissa andre tidningar synbart öfverskridit hofsamhetens gränser i sina yttranden om personer af den kungliga familjen, just derföre, att sådant måste mera skada än gagna den liberala saken, som nog nu för tiden ändå synes hafva tillräckliga missöden att kämpa med. tMan-kan emedlertid, då alla korrektiver mot , lögnen och smädelsen på hr Sjöberg nu mera tityckas vara fruktlösa. med skäl till hönom 3 PF ke FR TrrTr 7 ff ff ev NM FS PP pm om PP