Aftonbladet – 31 maj 1851, sida 2

) Detta är en af de nedsättningar, som visa sig allraangelägnast: man behöfver, för att öfvertyga sig härom, blott betrakta vära vanliga gröna fönsterrutor. . Riksdagen Borgarestandets diskussion i ropresentationsfrågan. (Forts. från N:o 122.) Hr Petre ville följa en föregående talares exempel att skildra rikets ständers handlingssätt och meddelade lerföre följande utdrag af sitt yttrande i representationsfrågan vid 1844 ärs riksdag: Kastom först en blick tillbaka på de sedan revoutionen är 1809 flydda ären! Fästom sä mycket helIre en kort uppmärksamhet vid denna tids mest föresväfvande skuggsidor, som ljuspunkterne deruti ej sällan blifva på ett vanställande sätt framhällna! En sammandragen tafla af märkligare regeringshandlingar från denna tid skall underlätta omdömet öfver rikets ständers förfarande, ty, om än regeringen sjelf, utan representationens inverkan, gifvit riktning åt sit klandrade system, så har dock möjligheten af detta systems längvariga fortsättning berott af framfarne ständers handlingssätt. Till och med den riksdag, som slöts är 1830, utmärka ständernas åtgärder, med få skiftningar, en nästan slafvisk undergifvenhet för illa den styrande maktens förslag, önskningar och anspråk. Den af utländske kontingenter bildade fläck, som från frihetstidens riksdagar qvarstär i åminnelse, blef nu, ehuru med olika ursprung och under ombytliga gestalter, äter synbar. Den uppenbarade sig icke blott en mängd förhemligade statsanslag, utan ock i en fortlöpande kedja af allmänna kassalån, undantagsagar, handelslicencer, utmärkelser och befordringar, alstrade af gunsten. Lagstiftande makten äsidosatte de konstitutionela formerna och införde godtycket, öfver just den del af grundlagen, som var ämnad att förnämligast utgöra den medborgerliga frihetens värn. Snart sagdti allt, som hade minsta skymt af politisk betydelse, röjde sig från den styrande sidan en af. gjord benägenhet för absolutistiska grundsatser. Sista äterstoden af det trogna land, som Westphaliske freden tillskyndat Sverige, blef nu, utan vederlag och vinst för statsverket bortsäld. Sä äfven en del afrikets flotta. Ständerna voro alltid tillreds med smickrande bifall, eller med blotta skenbara anmärkningar, ledande till ansvarslöshet. Sedan Norrmännen till sin regent utkorat Sveriges konung, lemnades derigenom uppkomna unionella angelägenheter i fullkomligaste oordning, till ett länge fortfarande mehn för Sveriges och Norges ömsesidiga förhällanden. Med rikets mäktigaste grannstat afslötos ofördelaktiga traktater. Eftergifvenheten för denna makt gick slutligen till en för nationen särande ytterlighet! Folkrätten förnärmades. Rikets utländske fordringsegare gingo miste om den liqvid, som i statsobligationerne var dem tillförsäkrad, och försäljningssumman för franska ön Guadeloupe förklarades, i likhet med den s. k. Rubelfonden, vara, icke svenska kronan, utan dess konungahus tillhörig! Med ett penndrag befriades rikets ständers bank från skyldigheten, att sina sedlai med mynt inlösa. På svenska ön S:t Barthelemy tolererades pirater och slafhandlare. Domaremakten förblef icke oantastad. Dess oafhängighet sattes på spel. Dödsdomar gingo i verkställighet för nägra oförsigtiga uttryck om en missförstådd kongl. författning, och förlust af lif, ära och gods blef nägra förhastade omotiverade yttrandens skoningslösa ansvar. Näringslagstiftningen var vacklande. Hushållsförfattningar utfärdades och ätertogos. I flera näringslifvets vigtiga delar uppstodo oreda och förvirring. Alla reformförslag underkändes eller uppskötos, Statshus hällningen var synnerligen beklagansvärd. Under djupaste fredslugn medtog det aldrig väl beräknade för. svarsverket statens förnämsta tillgångar. Ingen full. ständighet deruti stod att vinna, då förändrade poli tiska förhållanden aldrig förmådde verka sanna äsig. ter öfver landets ställning och behof. Undervisningsverken lemnades in statu quo. Folkundervisninger saknade understöd från statens sida. Statsrevisionernes anmärkningar blefvo utan all påföljd. Det anförda torde vara tillräckligt, för att bilda en sann föreställning om rikets ständers skaplynne under de första 20 ären frän 1809 års statshvälfning. Besinningslöst och utan minsta uppmärksamhet på vå dan att uttömma statens tillgångar på onyttiga föremäl och obetänkta företag, hade de, vid 1829 ärs riksmöte, beviljat större anslag till det planlösa försvarsverket, än regeringen sjelf fordrat. Med en förut sällspord förmätenhet manades de nu offentligen, att, säsom orden lydde, votera för uniformen. Gränslös var ock deras efterlåtenhet, deras förgätenhet af det dyrbara uppdrag, för hvilket de, såsom nationalrepresentation, voro kallade att verka, Kanske hade en läng följd af orsaker och verkningar hos dem alstrat vanmakt och förslappning, samt döfvat känslan för medborgerlig dygd. Kanske voro de hänförde af de tillgifvenhetsbevis, regeringen på dem slösade, under det den vägrade deras sanna bestämmelse sin akt. ning. Teckningen, bristfällig och ofullständig, är för fosterländska sinnen dyster och nedslående, men ingen oväldig häfdatecknare skall kunna jäfva dess sanning. Aldrig egde rikets ständer i rikare mått regeringsmaktens välvilja, än vid inträdet af 1834 ärs riks. möte. Förtroendet till dem var då så stort, att mar på samhällets höjder till och med hade för afsigt at framställa svenska riksständen, såsom mönster, värda att efterfölja, vid fråga om representationsombildning i andra konstitutionela länder, Omständigheterne för ändrade sig inom kort. Grunden lades nu till en in