Aftonbladet – 31 maj 1851, sida 2

antagit nägon vådlig spänning. IDeitill bidrogo i väsendtlig män landtmarskalkens, grefve de la Gardies och erkebiskopen von Rosensteins humana och förbindliga maner. Åtminstone inträdde alldeles nya förhällanden, dä, vid 1840 ärs rksdag, de sistnämnles platser intogos af ordförande hvilkas högst ovaniga sätt, att tillvigagå, kunde förtjena en serskild ufhandling. Imedlertid framskred första stadium af iksdagen lugnt och stilla. På första inom talmänens rädplägande församling väckta fråga om opivionsnämndens bildande, afskedade konungen redan öljande dagen icke allenast den äldrige justitiestatsninistern, utan ock en annan högsta domstolens 1elamot. Departementalstyrelsen infördes, och konunsen ombildade sin konselj, med utnämning likväl till justitiestatsminister af en sub re:atu varande embetsman. Mera, än någonsin, voro nw borgareoch bondeständen kompakt förenade. Understödde af blott få presteständets ledamöter, men af en betydlig minoritet hos ridderskapet och adeln, lyckades för dem ej blott att tillvägabringa flere nyttiga riksdagsbeslut, utan ock att förhiadra vissa vid detta riksmöte tilltänkta skadliga åtgärder. Ännu vigt gare statsekonomiska resultater väntade dem, tå, i den män riksdagen nalkades sitt slut, adelsoch presteständen, under sine ordförandes ledning, intogo en alldeles oväntad position. Efter flere förberedelser, hvilka jag nu förbigår, gick den förvänande planen omsider i fullbordan. Det var nemligen en dag i Juni är 1841, som dessa bäda riksständ, genom deras deputerades uppsätliga frånvaro från förstärkta statsutskottets, i behörig ordning, kungjorda sammanträde, hindrade detta utskott att, sin pligt likmätigt, i vissa maktpåliggande riksdagsärender med rikets ständers rätt be sluta. Denna märkliga, förut oerhörda tilldragelse hade nästan uteseende af en statshvälfning. Den liknade upplösning och anarki. Detvar en statskupp, hvaraf säret blöder än i dag. Fruktansvärdt hade den medfört oroligheter af eftertänkligare art, derest icke konungen hastigt fattat sitt beslut, att ofördröjligen låta afblåsa riksdagen. Huru konungen uppskattade det vägsamma i företaget, urskiljes lätt af högstdensammes afskedstal till friherre Palmstjerna och doktor af Wingärd. Landtmarskalken upphöjdes genast derefter till Nordstjerneorrdens kommendör, och nästan i samma ögonblicK till :;riddare af Serafimerorden, hvars värdighet äfven bleef erkebiskopens belöning. Hufvudfrågan, hvarom ttornerades, var väckt, icke af herrsklystna undersäter, syftande på obehörig inskränkning i konungamaktens prerogativer, utan af redligt sinnade representanter, hvilka, kännande det allmännas behof, sökte att på loflig väg vinna redbara statsekonomiska fördelar. Striden, ehuru på deras sida förlorad, hade dock äfven för dem en omätlig inflytelse. Till sina följder tecknades den i det djupa skötet af medborgares hjertan. Den skingrade alla irriga föreställningar hos dem, som i det längsta trott på de bäda privilegierade riksständens rättskänsla och vaggat sig i hoppet, att i deras samtliga medlemmar få helsa vänner af ett gemensamt fädernesland, vänner af dess framsteg och lycka! Den var afgörande inför allmänna opiniimens domstol, ty den representation, hvars halfva beståndsdelar låtit en öfverträdelse af förrberörde beskaffenhet falla sig till last, — som derigenom åsidosatt den lagbundna ordningen, vikit från sin praktiska betydelse och förtryckt den makt, hvilkens utöfming blifvit densamma förelagd, — — —den har gifvit ett så faktiskt bevis på sin bristfälliga sammansättning, att ett uppskof med ombildningen nära ng kan anses innebära en väda., Derefter erinrade talaren om den till skadliga päföljder ledande hänförelsen vid samma riksdag. Talaren päminte jemväl om 1848 ärs riksdag, huruledes ständerne dä begärde eller ätmiinstone tackade för den obehöfliga garnisonsförstärkningen, huru de behandlade frågan om anslag till krigsrustningar, huru de underkände sjelfva den vackra skandinaviska ideenp derigenom att de befordrade ett företag, som sP-raro kunde leda till vasallskap än till värn för sjelfständigheten. Talaren visade att Sverige antagit neutralitetsprincipen sedan mer än 30) är och att då man för denna princip uppoffrat Finland, Pomern och kanske äfven ett system af verkligt unionella förhällanden till Norge, var det i sanning ovänrtadt att 1848 års ständer skulle, efter en mystisk nspiration af hemliga utskottet och blott få ögonBlitks besinning, förtrycka denna princip och hadla utur motsatt syftning. Detta förfarande hade ibringat mänga landets näringsidkare en förlust, i jemrförelse hvarmed sjelfva krigsrustningskostnaderne voro en obetydlighet. Från detta riksmöte framställde talaren, säsom bevis på rikets ständers vanmakt, att ehuru frägorne om statsrädets ansvarighet för snart 3:ne veckor sedan inom riksständen afgjordes;, så är dock ännu intet resultat deraf vunnet. Man har, sade talaren, icke ens kunnat tillvägalbringa en påminnelse derom, ty nu afhöres icke kalldelse till talmanskonferens; Blond andra exempel amfördes att rikets ständer icke få af regeringen njuta den aktning, hvilken tillkommer dem, såsom statsmakt. Om, yttrade talaren, en representant förgär sig, om han i det of. fentliga lifvet anför ogrundade fakta och gör origtiga slutsatser, må han då gerna af? motståndarne med öppen hjelm uppfordras till förklaring eller ansvarighet, för sina yttranden; men mä han också skona från hätska anfall och bittra förolämpningar 25 namnlösa vedersakare. Då regeringen, fortfor talaren, låter sina officiella eller halfofficiellaa organer på detta sätt angripa en representant, söm rråkat ädraga sig dess ogunst, så kan det icke bevisar annat än missaktning för rikets ständer, samt att reggeringens sak är sjuk eller af beskaffenhet att icke kkunna på ärligt man6r försvaras. Hvad beträffade sjeelfva hufvudsaken medgafs att konstitutionsutskottets; representationsförslag möjligtvis skulle vara en förbättring i afseende på formorne, men hvad angick borttagandet af förstärkta utskotten, ansäg talaren samma förslag innefatta en försämring. På detta skäl och på de grunder, som en föregäende talare anfört, afstyrkte hr P. bifall till samma förslag. Huru sväfvande och besynnerligt hr Brincks represantationsförslag är, visade talaren medelst äberopande af 14, 15 och 16:de S i hr Brincks vallag. Märkligt är, sade talaren, att hr Brinck uppgifvit att svenska nationen hyllar grunderne för detta förslag. Det gifves dock intet sken af sanrnolikhet för en sädan förmodan. En agent för nämade förslag har redan medgifvit att detsamma icke ärr grundadt på vissa principer. Kan man väl fordra, tiillade han, att ett representationsförslag, utan principer, skall ega en framtid! De dubbla valförrättningar som hr Brincks förslag innehäller, äro icke egnade att skänka förtroen. de, men väl skall likgiltighet deraf blifva en följd. Antagande af hr Brincks förslag, säsom öfvergäng till nägot bättre, kunde talaren ej tillstyrka, då man på detta sätt troligen skulle göra hvarje ny förändring i representationen för generationer omöjlig. Bland annat, som härvid erinrades, war att hr Brinck i sitt förslag synnerligen haft till syfte, att gynna de större städerne. De mindre städerne hade vida större anledning att sluta sig till Örebpyroförslaget. Med nöje erfor talaren, att sistnämde föörslag vore genom en representants försorg nu dragett under ständernas pröfning, Reservanten hade visserrligen gjort icke obetydliga inskränkningar deruti, men då desse voro att anse säsom eftergifter, nödige för att lugna mnärvarande tids farhägor, ville han ej sätta sig deremot. Örebroförslaget, yttrade talaren, är det enda, som kan befordra den jemmlikhet i politiska rättigheter, som allena förmär tillförsäkra likhet inför lagen. Talaren ingick äfven i bedömande af det, i samma förzslag, modifierade tväkammarsystemet och slutade med att begära proposition på antigande såsom gemensam tanka af Örebroförslaget, med de i reservationen föreslagne modifikationer. Dagens Plena i Riksstånden. RIDD. OCH ADELN. Grefve Björnstjernas förslag till Ridd. och Adelns gemensamma tanka, som afsäg bibehällande af sjelfskirifvenheten i högloft, ständets enskilda öfverläggninggar, föranledde enläng debatt, dervid man fick höra upprepas allt hvad derom i dessa dagar blifvit, såsom en talare uttryckte