Aftonbladet – 24 maj 1851, sida 2

Jonas Petter Sandstedt från Jönköpings lår, nyl, erinrande om den betydliga tillväxt, jordbruket boskapsskötseln vunno under skyddet af de i 15 års taxa stadgade höga tullafgifter, föreslagit, de sedermera å viktualier och landtmannavaror satta afgifterna måtte, i synnerhet till skydd mot örseln från Finland, förhöjas till ett med verklig snskap af skyddstull lämpadt belopp, eller med nst 50 procent. Ehuru utskottet erkänner riktigheten i allmänhet af principer, som ligga till grund för dessa af herrar erta, Holm, Schwan, Bergman och Wiern väckta rslag,; äfvensom angelägenheten af att vid tullsatnas bestämmande för landtmannavaror icke lemma sigte jordbrukets af riksdagsfullmäktigen Sandsteedt .mhållba anspråk på tillbörligt skydd, tror utskotttet väl att dessa principer vid tulltaxe-regleringen eenst såvida böra inrymmas tillämpning, som förhåääldet med de serskilda varuartiklarne och de fleera wständigheter, hvilka vid tullsatsernas bestämmanade iste tagas i betraktande, finnas medgifva förändriing hvad nu är stadgadt; hvarföre utskottet, utan att till antagande framställa nägon af de grunder, arpå nämnde motioner hvila, förbehåller sig att i rarje serskildt fall få öfver de i dessa motioner ckta förslag, för så vidt de afse bestämdt uppgifna tiklar, afgifva yttrande. Litteratur: Tredje delen af Törnrosens box L Oaktadt detta arbete, som kan beaktas isom en af de mera betydande uppenbar !rna i vår inhemska skönlitteratur, redan en ingre tid varit ute i bokhandeln, har detmma likväl hittills icke blifvit recenseradt i ftonbladet. Skälet till denna tystnad lärer ske vara svårt för någon att förklara då förattaren sjelf är medarbetare i denna tidning ich hufvudsakligen för den litterära afdelninen deraf, i följd hvaraf grannlagenheten hinrat oss från en kritik, som äfven om den varit författad af någon person utom redakionen, hade skolat synas partisk. En anmäan helt enkelt med några utdrag ur arbetet hafve vi flere gånger ämnat låta inflyta i Aftonbladet, men äfven detta har ständigt blifvit undanträngdt af andra öfverho ande ämnen för dagen; och för öfrigt är det visserlgen sannt att publikens kännedom af ett abete sådant som det ifrågavarande, som icke behandlar frågor för dagen, utan för hela mensklighetens framtid, ieke beror af en eller par tidningsartiklar. Emedlertid hafva de flesta andra tidningaar uppmärksammat den utkomna tredje delen zaf Törnrosboken och deribland hafva vi sednasst funnit i Wermländska Korresponderten, en af de bästa landsortstidningarna, en artikel. som innehåller en intressant och för författaren särdeles smickrande karakteristik öfver arbetet. Ett utdrag deraf torde äfven af Aftonbladets läsare inhemtas med nöje: pFörst om hundra år skola Svenskarma begripa Almqvists öfverlägsenhet och gifwa rättvisa åt hans stora förtjenster som föbrfattare. Tcgner. Då författaren till ofvannämnde arbete en längrre tid varit bosatt inom vär provins, och der diktat flewe af sina skönaste sånger, är det för Wermlandspressen en kär skyldighet att — om ock blott i förbigående — belysa en verksamhet, som kastat odödlig glans öfver värt fädernesland. Det finnes ingen inom den svenska sångareraden, Isom mäktigare inverkat på vår inhemska skönlitteratur och mera bidragit att höja vår vittra ära, än I Carl Johan Ludvig Almqvist. Men säsom alla verksligt stora andar, de der förakta eller äro för stoltta att tigga sig till stundens pris, har äfven han hatft den motgången att missförstås och blifva ett föremöål för afund och förföljelse. På samma sätt och af sannI ma skäl var Capitolium länge stängdt för Dante; och Iden lagerkrona, som man så envist nekade Tasso me-Idan han som bäst sjöng, tillerkändes honom förstt, sedan strängaspelet i hans brustna hjerta upphört att! I klinga. Det är förnämligast såsom en framtidens Siarre Almqvist begagnat lyran och uttömt melodierna i sin lsjäl. Hans lefnads uppgift har varit och är att genom tonernas vänliga språk locka menskligheten fram -ltill en sjelfständig och försonande åsigt af lifvet och verlden. Detta visar sig tydligast i hans oförtrutna I bemödande att blotta det fria folklifvets poetiska eleel menter; och han är, oss vetterligen, den förste sverelske skald som pä ett rätt sätt visat att hvar och en sfer är skön, när den uppfattas med konstnärsblich nleller från artistisk ständpunkt. ! Vi hafva kallat Almqvist en framtidens Siare, oc alvi mena dermed, att han lyftat på den slöja, bakom hvilken en bättre och ljusare framtid låtit sina ider knoppas och mogna till skörd af evig varaktighet. Och härmed har han velat göra oss klart huru det närvarande, såsom det nu är, är sjukt och otillfredsställande, och huru nödvändigt det är för oss att icke stelna i denna form, utan vända blickar och tanka: framät. Hvar och en, säger han sjelf, skall försti mig; Europas framtid står hos oss alla i förstugan och vill in. Den, som ej läser upp sin dörr för dei klappande, får dörren inslagen — lycka till sluts, on ej spillrorna flyga honom sjelf i ansigtet. — -— — — Innehället uti närvarande häfte af Törnrosens Bo är fullt värdigt det uti de föregående delarna. Alm qvist hör till dessa naturer, som ej kunna förnek sig, som alltjemt i nya skönheter mäste uppenbar sin alstringsförmåga. Samlingen börjar med ett stycke, benämndt Et ropeiska missnöjets grunder. För att låna ett uttryc af Geijer, skulle man kunna kalla det en i hjerta degel helgjuten verldsäsigt, värd att, såsom ett va ningsrop, af hög och läg betänkas oeh läggas på mir net. Författaren målar detta missnöje med elddrag Han visar huru falska profeter fullkomligt lyckats a beröfva folken det lugn och den tro, som båda utgö? vilkoret för den inre sammanhållningen, och hu desse nedrifningsmän genom falska läror gj menskligheten misstrogen och fiendtlig till sig sje och med detsamma oförmögen att taga reda på s bättre genius och dess ingifvelser. Han säger: lik ej desse män så mänga friskaror under Ziska och trettioåriga kriget, hvilka deltogo i en helig och rc kamp för religion, frihet och ädel idealitet, men icl desto mindre voro stora kanaler? Tänk om me skulle bedöma christendomens egen halt efter kara teren hos så många bofvar, som i alla länder me verkat för dess sak, oftast dem sjelfve ovetand Men härmed är ännu på långt när icke nog. D sn fälla amillande omdömen öfver tiden (här ar AaNnyden