Aftonbladet – 19 maj 1851, sida 2

yt VTM BV YJVAALee BIV TIVADLA FELELETR UV y VALE: bed eslutet reserverade sig de ledamöter som talat för notionen. . I — Som tillägg till referatet af Borgareståndets lör-: lagsplenum anföra vi: Hr Sundblad äberopade i fråga m hemmansklyfning och afsöndring af jord från: wemman sin reservation, yttrande att då lagstiftaren P j satt nägot hinder för den rike, att hafva huru ! nycket jord som helst, tyckes det vara obilligt och wättvist att genom lag stadga att den fattige och aroetaren ej far besitta så sma jordlägenheter han kan ? rara i ständ att skaffa sig. Tal. beskref äfven hur P sodtyckligt jordägaren kan uppdrifva jordräntorna, 5 wvarigenom en mängd arbetare drifvas in till städerna ? ch der öka tattigdomen. Hans förslag var, att lä-! renhet, som frin hemman afsöndras för alltid under X ull eganderätt, skulle i Gefleborgs, Westernorrlands, femtlands, Westerbottens och Norrbottens län inneP vålla minst fyra samt i öfriga delar af riket minst ä tunnland duglig jord, samt att lägenhet, som afh ndras under besittning på viss tid, enligt hvad 1 kgl. förordningen d. 19 Dec. 1827 stadgar, skullej? nnehälla minst ett tunnland. Hr Boszwus gillade uti kottets mening om hemmansklyfning, men instämde ;; ned reservanterne i fråga om jordafsöndring och ansåg att jordbesittning ehuru ringa, bereder trefnad och välmåga åt arbetaren samt fäster honom vid, communen. Arbetarne, fästade vid jorden, vore mycI set mindre menliga än lösa familjer, hvarföre jordorparesystemet hade företräde framför statkarls. Med 5 loktor Nordström önskade han att minimum för jordf fsöndring blefve 2 i stället för 4 tunnland. Detta i 7 förening med sparbanker för de arbetande klasserna skulle blifva dem till gagn. Hr Petre hänviste till agberedningens och särskildt hr Richerts fullständiga ! utredning af ifrågavarande ämne. Oaktadt alla striler om statoch jordtorparesystemet hade man ej! kommit till ett fullt tillfredsställande resultat. Tala-1 ren förenade sig med hrr Björling och Sundblad, I men omnämnde äfven att till och med 1 tunnland väl uppdrifven jord kan berga en familj. I likhetY med föregående talare yrkade hr P. återremiss, så? ock hrr Wetterberg, Indebetou, Gezelius och Halling. 1 Hr Winge beskref stattorparesystemets elände, huru ! dess offer ofta ej kunna gå i Guds hus af brist på ! kläder, och huru de bero af sin herres godtycke. Det t var äfven en inkonseqvens ratt i ett land der indel-! ningsverhet prisas, försvara stattorparesystemet. ÄfI ven den mindre bemedlade mäste hafva rätt att förvärfva sig om ock ej mer än !y, tunnland. Hr Muren fann det svärt att bestimma huru mycket som be-! höfves för besutenhet och att det stridde emot hvars ! och ens myndighet att lagstiftarne skulle afgöra huru mycket någon behöfver. Fördelen och rättvisan bjuda, ? att man far rå om den jord man kan köpa, och det ! är en aristokratisk lag, som säger, att den rike får I hafva men ej den fattige. Ingen jordlott är dessf utom så obetydlig, att den ej afkastar något till utskylder. De små jordlotterna äro äfven bäst skötta, 8 emedan den som har en liten torfya att lefva af ar5 betar bättre och flitigare sin jord, än den som har 8 mer. Erfarenheten i Norrland har visat att ej blott 8 äakerbruket utan äfven boskapsskötseln gätt framät sedan den större afsöndringen och klyfningen begynte. Hr Ekholm hemställde huruvida det kunde vara bättre att folk alls intet ega, än att de kunna besitta nägot, hänvisade till tabellkommissionens uppgifter samt trodde att man borde upptänka medel att betrygga samhället mot vädorna af fattigdomen, hvarjemte han b erinrade attfordna tiders agrariska lagar voro rigtade mot de stora besittningarne, ej mot de små. Hr Sundler önskade att lagen mätte stadga, att om maximum af besittning blefve 1 tunnland, detta skulle bestå af ! jord, d. v. s. berg o. s. v. afräknas. Hr Hesselgren ! talade emot stattorparesystemet och anförde huru på ett fattighus i Sockholm mer än hälften af mansper! sonalen består af fordne statkarlar. För bifall till! betänkandet yttrade sig synnerligast hrr Rönblad och Collen, som ansägo att den föreslagna förändringen snarare skulle befordra proletariatets tillvext än motf verka densamma. Hr Petre begärde äter ordet och yttrade, att man ej hade. nägot hopp om ett liberalare system i lagstiftningen, att en alltför ringa del af statens inkomster offras på produktiva företag samt att fara är förhanden det landet skall öfversvämmas t af proletärer, medan statslyxen blir allt dyrare och dyrare, hvarigenom så mycket mindre äterstär till före1 tag, som lända de flesta till gagn. Till bevis här1 för anfördes åtskilliga exempel. Som förut är nämndt I äterremitterades betinkandet. Ö h NE Fra t I a I Vi anförde 1 tidningens sednaste nummer utgången af frågan om statens betäckande af kostnaderne för! Kronprinsens bosättning. Under debatten derom an; g hr Almgren, att 161,000 rår vore ett högst inränkt belopp och att Sverige borde vara karl för sig, d. v. s. ej anlita Norge om hjelp, samt att den inhemska industrien haft fördelen af ofvannämnde summas användning. Billigheten och värdigheten ! fordrade att man beviljade den. Mr Hörnstein var! af den mening, att om den nu bifölls, kunde nya : likartade händelser åter föranleda päkänningar, samt ! trodde frågan vara kommen frän den konservativa sidan för att verka splittring bland ständerna. Dessutom vore det ej i sin ordning, att då man sjelf inrättat en väning med största elegans och efter eget 1 godtycke, sedan vilja att andra skola betala den. i Ar Halling fann ingen nyhet liggaj i propositionen, 1 om ej den att Rikets Ständer ej fätt betala alltihop. s Hr Lagergren var förundrad öfver att Kongl. Maj:t 4 ej ville hafva mer,. Hr Petrå upptog och besvarade 1 de hufvudsakliga bifallsskälen. Det vore här ej blott f fråga om en materiel ersättning, utan det gällde ock 7 en princip. Skulle värdigheten bero af anslag, så f komme man till den slutsats, att det är penningen som bestämmer värdigheten. Ehuru lågt vistäikon-; stitutionelt afseende, hafva vi dock kommit derhän 1 att vi inse, det konungamakten ej har att söka sitt s stöd uti ökade anslag, utan i bemödandet att gagna s fäderneslandet. Dertill hörer i första rummet att spara statens medel, serdeles som man nyss erkänt O de hinder för folkets förkofran, som proletariatet medför, och då anslag jemt vexa utan att nägra produkf tiva företag förspörjas, hvaraf följden blifvit den, att v de lägre klasserna stå på en punkt, att de med skäl i väcka farhågor. Det gamla hushällnings-systemet borde derföre småningom öfvergifvas, om välmäga s skall kunna sprida sig bland folket. Om man läter s frågor sädana som ofvanberörde bero af en persons, om ock den högste, omdöme, kunde det komma att sälla millioner. Huru man i öfrigt betraktar saken s bevisas bäst af den äsigt en af Konungens rådgifvare I Statsutskottet uttalat, den nemligen, att det ej går 1 an att tillgångar ej finnas, de måste finnas, 0. s. v.!l Dessutom innehåller statsrädets protokoll i ämnet ej c nägon närmare redogörelse, än attstatsrädettagitnou tis om riksmarskalksembetets utgifter. Vidare är k den historiska rätten som ock blifvit äberopad imgen; ty om någon sådan rätt skulle gälla, kunde man iäf0 ven upptaga en allmän gärd. I statsregleringspropo-it sitionen hade ifrågavarande utgift bordt upptagas eller1 itminstone ommämnas vara att förvänta, alldenstund den ej kunde vara regeringen obekant. Någon fi-!g endtlighet ifrån Borgareständets sida, som man velat;S nsinuera, var sä aflägsen, att motsatsen just visat sig; ty den sanna tillgifvenheten yttrar sig ej genom it beviljande af anslag, utan genom ett ärligt framställande af fosterlandets sanna intressen. Dessutom i hafva ej blott de gamla, utan äfven nya anslag NN vit beviljade. d Bondeständets diskussion angaende statsregle-), ringen. la Det skulle blifva omöjligt för oss att medlela någon fullständig berättelse om denna, inder flera plena fortsatta diskussion, hvarom vi redan lemnat kortare redogörelser för hvarje lag då frågan i ståndet behandlades. (Se Af-j, onbladet för den 26, 28, 29 och 30 April,g i, 3 och 5 Maj. ie Men då en mängd ledamöter af bondestånd let begärt, att genom bladet allmänheten och d ramför allt deras kommittenter skulle sättas tillfälle erfara, det de icke svikit sin pligt 1: utt så vidt möjligt varit tillråda och befordra!