Aftonbladet – 16 maj 1851, sida 2

Hr A. Mankells kyrkokonsert, till förmån för artisternas och litteratöremas pensionskassa. Bland de mänga konserter hr Mankell gifvit; anse vi ifrågavarande vara i hvarje hänseende mest. lyckad. Valet af numren och af exekutionsmedlen, det rätta förhållandet mellan bäda, voro väl träffade; orogrammets ställning antydde en ledandeide; effeken af det hela visade att den var realiserad. Denna då synes till föremäl hufvudsakligen hafva hafit framställandet i toner af den enkla naturreligion, hvars uttryck omedelbart utgär från hjertat, utan att afkylas af förständsreflexion, eller förqväfvasunder en ascetisk stränghet. Dessa stycken äro lika aflägsna från den egentliga stränga, som från den moderna kyrkostylen; deremot finner man hos dem en ton af oefterhärmlig naivetet, som i vära dagar svärligen läter sig träffa, och hvilken ofta lifvas utaf tidsoch nationella drag af en öfverraskande egendomlighet. I detta hänseende nämna vi Pifferari-duetten från Castell a mare: en traditionell julvisa, som herdarne sjunga framför krucifixet vid nämnde ställe. Melodien är enkel och hjertlig; den märkvärdigaste egenheten ligger dock i mellanspelet (för flöjt, kllarinett och valdhorn), hvars tongängar bära en ganska individuell nationalprägel. Än mera själfull, fast mindre egen är den herrliga melodien Bethlehems stjerna, som tros vara en relik från den aflägsnare medeltiden. Denna nummer sjöngs i kör. — Pilgrinernas intåg genom Jerusalems portar, kantat för kör ich orkester, tillhör en sednare tid och natyrligtvis e heller den egentliga folkmusiken. I melodisk enkeltet och renhet, i religiös höghet står den dock ej efter för någon andelig musik, och sällan hafva natwr och konst så harmoniskt sammansmält, som i dettar Naumanns mästerverk. Ett motstycke härtill är dock Haydns sångqvartett Der Greis (ålderdomen), hvaruti den lefnadströtte mästaren vid slutet af sin länga ärofulla bana bjuder sitt farväl ät den verld, som han med sin sublima konst så förskönat. Äfven denna komposition, som med den älskvärdaste och dock sannaste poesi skildrar älderdomens bräcklighet, stär måhända ensam i sin art. — Arian ur Glucks Orphe ä likaledes högst märkvärdig genom sin enkla storhet, sin sällsynta melodiskönhet. Den sjöngs af fröken Sandels med ackompagnement af Ackordion, och det intryck hennes vackra föredrag frambringade, var omisskänneligt. — Äfven Corellis sköna karakteristiska pastoral för stränginstrumenter, som med mycken pietet utfördes af hrr MAubert, Meyer och Sack, är att räkna bland aftonens vackraste prydnader. — En historisk kuriositet var folksången nGod save the king,, som gafs i sin ursprungliga melodi, sädan den sjöngs af nunnorna i S:t Cyr, för hvilka Lully lärer skrifvit den. Denna melodi afviker i flera fall från den eljest kända och eger enligt vär äsigt, ännu mera individualitet, än denna. 1 detta florilegiwum fick äfven Voglers sköna Hosianna ej saknass; den frambringade ock en storartad eftekt. De tree s. k. Improperierna, som denna afton gäfvos, äro kkomponerade af Morales, Palestrina och Allegri, ochi, som det berättas, lärer först den nu regerande påfvren tilllätit publikationen af dessa eljest i sträng hemlighet I bevarade arbeten. Denna musik imponerar mäktigt genom de enkla men storartade harmoniföljder, hvaraf den består. Detta syntes oss förnämligast vara fallet med den tredje improperien, ehuru den, säväl som de öfriga, för att vinna sin fulla betydelse, egentligen bör höras såsom ingredierande del af den romerska jkyrkans cult. Dessa stycken utfördes vid ifrägavarande tillfälle af en basunsextett, hvarvid vii blott vilja anmärka, att instrumenternas sammanstälmning ej var den fullkomligaste. De följande numren bilda i afseende på sin mera komplicerade teknik ett slags motsats till de fööregående, men ega med dem likväl en beröringspumkt uti det fromma allvar, som karakteriserade fordna tiders konstverksamhet. Man hörde i denna väg en lika konstrik, som klar och fattlig Toccata för orgel och 4 händer, af Alessandro Scarlatti, utförd af vär ypperlige orgelvirtuos hr G. Mankell samt en hans elev, hr Beyer. En intressant kontrast härmed bildade de kolossala rytmerna uti Händels Festmarsch ur Judas Macewrbäus, för orkester oeh orgel. Äfven Sebastian Bach representerades denna afton, nemligen genom en af sina berömda koraler. Den för tillfället valda torde ock ERE TSEENOET TEST RETA SEN KeA