Aftonbladet – 9 maj 1851, sida 2

Sjette avartetisoirn, gifven af bir Randel, GAnubert, Feyer och Sack. Detta års soirccykel har, utom allt annat förtjenstfullt, äfven företett 3:ne qvartettkompositioner af inhemsk komposition, samtliga af mycket, om än olika konstvärde 5). Rec. räknar nemligen äfven hr H, Berens nya qvartett, som denna afton gafs, för en inhemsk produkt, i den förhoppning, att denne konstnär: skall fortfara att åt vårt land egna frukterna af sin talang. Vr Berens är till åldren en af våra yngsta tonsättare; hans grundliga vetande, hans mångsidiga kännedom af musik-litteraturen i förening med cen betydande praktisk.rutin anvisa honom i afseende på theoretiska och praktiska studier dock en ståndpunkt, som vanligen först i en sednare period pligar hinnas. ilr B. har sålunda redan uppnått många grader i sin konst; det egentliga mästerskapets återstår honom ännu. Den lugna, intuitiva anda, som beherrskar elementerna, som med sparsamhet väljer medlen; den ideala kraft, som genomtränger och förklarar stoffet, tillhöra en period som hr B. utan tvifveli sinom tid skall uppnå, sedan han emanciperat sig från tidsinflytelser, stadgat och koncentrerat sin konståskådning samt tillegnat sig en sjelfständig style Kunskapen kan förvärfvas i ungdomen; dess rätta användande är gemenligen en sednare ålder förbehållen. Ty konstnärens mognad går hand i hand med menniskans, och konstens irrbilder försvinna vanligen först med lNifvets illusioner. Den violinqvartett af hr B., som denna afton utfördes, röjer ett ganska intressant harmoniskt arbete, har en ypperlig stämdisposition samt ej sällan vackra, ehuru till sin rytm icke alltit nya motiver. — Andantet och scherzot äro bäst lyckade: det förra är anlagdt å en enkel intagande melodi, hvars bebandliug närmar sig variationsformen; slutfallet förberedes genom en högst intressant arhetad orgelpunkt. Scherzot, friskt och lifligt, har en dramatiskt vexlande stämbehandling; dock röjer denna sats mindre sjelfständighet i uppfinningen, hvilket ofta är fallet med denna i våra dagar starkt anlitade form. Första allegrots motiv har en lycklig och med talang genomförd rytm, ehuru vi uti denna sats cljest skulle önskat något mera simplicitet och klarhet i anordningen samt mindre harmonisk lyx. Stäimmornas dialog är för öfrigt äfven här liflig och så underhållande, att sjelfva Mendelssohn då och då ej försmår att gifva sitt ord till. — De nyare qvartettfinalerna hafva med rätta gjort stort uppseende genom det konfusa skick, hvari de merendels befinna sig; hr B., som i de föregående partierna vidmakthållit en artistisk hållning, har på sista stationen ej undgått att åt tidsandan erligga en dryg tribut: uti finalet finner man visserligen vackra enskildheter, men deremot endast måttligt sammanhang och konseqvens, och vi veta ej, hvarför författaren försmått den klara melodiska rondoformen, som en Beethoven, en Mozart så ofta användt i sina skönaste verk. — Oaktadt sina svagare sidor innehåller denna qvartett emellertid nog vackert och sinnrikt för att alltid väcka ett hfligt intresse och för att låta ana de verk af högre fulländning, som ännu slumra i författarens fantasi. Af Haydn förekom Ddur-qvartetten (op. 76), om företer en högst märkvärdig och karakteristisk motsatts af en lekande, nästan barn) Då, till följd af ett inträffadt kort uppehåll iref:s publicistiska verksamhet, en bland nämnde kompositioner, som gafs på fjerde soirben, ej omnämndes i detta blad, så begagna vi nu tillfillet att uttala vår äsigt, det hr Randels Fmoll-qvartett i hvarje hänseende hedrar sin författare, hvilken derigenom riktat qvartett-litteraturen med en lika klart tänkt, som grundligt utarbetad produkt.