Aftonbladet – 9 maj 1851, sida 2

;erbjelke, konstitutionsutskottets ordförande, som för öfrigt hör till det unga adelspartiet, hvilket tror sig kunna återföra ståndet till nytt politiskt lif, uti ett rätt talangfullt anförande försvarade utskottets handlingssitt. Ännu har man emellertid uti. de trenne stånd, der detta ärende hittills förekommit, icke sett detsamma afhandladt från cen rätt omfattande synpunkt. Vi hafva hittills förgäfves letat efter såväl sjelfva den första fragan, hvilken härvid synes framställa sig, som svaret. derpå, nemligen huruvida statsrådsprotokollernas granskning utvisar, att hrr statsråder med behörigt eftertryck uppfyllt det kall, dem såsom rådgifvare åligger, eller med andra ord, om sjelfva protokollerna återgifva hvad som under öfverläiggningen i rådet förefallit, och de serskilda ledamöternas yttranden dervid, hvaraf hvars och ens olika verksamhet kunde bedömas, eller om dessa protokoll äro, så att säga, blott toma skeletter, hvilka inregistrera besluten med det företalet att sågant skett på statsrådets tillstyrkan, samt någongång de reservationer som vid ett eller annat tillfälle förefallit. Enligt de berättelser som transpirerat såväl från konstitutionsutskottet, som eljest mellan riksdagarna, har man stor anledning att tro det sednare; ja, det säges till och med, att protokollerna aldrig förr varit så torra och betydelselösa 1 afseende på hvad de borde utvisa om rådgifvarnes initiativ och ansvarsfulla deltagande 1i styrelsen. Sådan har likväl icke lagstiftarens mening varit; men det faller sig naturligt nog, att allt det populära eller demokratiska, som skulle ligga 1 institutionen, lätt kan nedsjunka till en sådan lamhet, i följd af den kontrollerande maktens kraftlöshet å ena, och det grundlagsbundna enväldets öfvervigt å andra sidan. Denna frågas besvarande måste redan kunna gifva en ledning åt omdömet öfver det närvarande systemet i det hela, och det är egentligen detta som borde tagas i betraktande. Det kan, enligt vår tanka, i allmänhet och på det stora hela icke komma i fråga, att tillvita statsrådets herrar ledamöter något som behöfver minska den goda tankan om dem, i fall de betraktades blott såsom vanliga byråchefer eller andra embetsmän som hafva. några kuranta göromål att absolvera; man vill icke gerna skänka dem sin aktning för redlighet, oegennytta och humanitet, samt äfven ide flesta fall en känsla af grannlagenhet, om man måhända derifrån afräknar ett och annat befordringsmål, samt de afvikelser som finnas upptagna i de serskilda anmärkningspunkterna, hvilka dock mest drabba chefen för landtförsvaret. Ser man åter på de statsmannafordringar, som böra och kunna göras af konungens rådgifvare, visst icke med det omfattande anspråket, att de skola ombilda hela vårt statsskick, utan blott med de inskränktare önskningarna att gifva något lif och verkställighet åt reformer, som länge varit förberedda och yrkade från Ständerna sjelfva; vill man blott i dessa män se verkliga ministrar, som icke äro subordinerande verktyg åt den kungliga viljan, utan representanter af vissa grundsatser, med hvilka de skola stå eller falla; då är det omöjligt att med all grannlagenhet mot deras personer i öfrigt, tillbakahålla den tankeyttringen, att, åtskillige ibland dem ingalunda fyllt sin plats på det sätt som nationen haft rätt att vänta, och att Ständerna, utgående ifrån denna åsigt, hade skäl att gifva ett formellt uttryck åt den obelåtenhet; som är allmänt rådande öfver den svaga och förlamade position, hvari desse män, som dock iro ansvarige för rikets styrelse, försatt sig sjelfva, samt på den synbara brist på kraft, som äfven med ett oförvitligt handlingssätt såsom embetsmän, hos dem uppenbarat sig.