v Hofpredikanten Tegner anförde det förut omtalade särskilda skälet, hemtadt från Kronprinsens förmälning. Konungahuset och landet hade dervid firat en gemensam högtid. Vid dylika tillfällen hade en bröllopsgärd varit vanlig; den hade vid Gustaf den tredjes förmälning gätt till så och så mycket, vid Gustaf Adolfs till så och så mycket, och vid Konung Oscars till så och så mycket. Nu hade nägon sädan hvarken blifvit yrkad eller erbjuden. Man borde hälla Konungen räkning derför och vara tacksam. Men landet hade ock en fordran af representationen, den nemligen att när Konungens önskan och ett allmänt intresse möttes söka befrämja detsamma. H. Maj:ts önskan om en ingeniörtrupp egde troligen stora sympatier inom landet. Prosten Holm ansåg erfarenheten hafva ädagalagt, att vi icke behöfde någon sädan trupp; Helsingarne hade vid ett tillfälle under kriget mot Norge visat huru svenska soldaten hjelper sig fram. De hade praktiserat sig öfver en flod, femtio man i sender, på stockflotta. Doktor Sandberg hade, efter alla de historiska upplysningarne, ifrån och med reservationen, som utgjorde en hel krigshistoria, till och med de om bröllopsgärderna, ej kommit till annan öfvertygelse än den han hyste förut — att hvad som behöfs bör åstadkommas genom indragningar på andra håll. Doktor Gumelius ogillade framställandet af de glada förmälningshögtidligheterna såsom motiv för anslags beviljande; det räsonnemanget ginge aldrig rätt ihop. För öfrigt hade han velat bifalla det här begärda anslag; men i allmänhet vore han icke för sådana återremisser som i bästa fall icke skulle leda till annat än omröstning i förstärkt utskott. Lektor Söderberg yrkade återremiss, på de i friherre Stjernstedts reservation anförda grunder. Vid voteringen biträdde 31 röster denna mening, mot 13, som biföllo utskottets afstyrkande. (Forts. följer.)