Aftonbladet – 3 maj 1851, sida 3

ud och ännu lifligare, som intagit det afvuggna hufvudets plats. Madame de Barjoles krafter uttömdes i denna svåra och frukt-: ösa hvardagsstrid, och brefvet från hennes nan, hvilken sedan tre månader hållits skiljd : rån henne genom en allvarsam process, an-; hängig vid civildomstolen i Marseille, detta! ref som liknade ett stålspjut i ett sammetsfodral, gaf henne den smärtande öfvertygelsen, att hon i detta oupphörliga envig emellan hennes kärlek och Maximes misstankar. förr eller sednare skulle sluta med att besc-, gras. Madame de Barjolle hade ej behöft lång. tid att lära känna all den oroliga svartsjuka: som hennes mans hufvud och hjerta inrymde. Maxime hade ännu icke yttrat en enda klagan, då den unga qvinnan redan hade. issat hans inre smärtor och hemliga lidanden. Men som hon var en ren och ädel varelse, com på allvar tagit alla de förbindelser och pligter äktenskapet pålägger, bemödade hon sig från början att fördubbla sin tillgifvenhet, oförbehållsamhet och ömhet. Småningom hade hon dragit sig undan från verlden der hvarje af hennes oskyldiga triumicr uppref Maximes sår. Förträftlig sångerska, begåfvad med en böjlig och förtjusande röst, gick hon ända derhän att hon föregaf början till cn sjukdom i luftröret, och musicerade endast med länga mellantider 1 små sällskaper och i sin cgen salong. Hennes klädsei var alltid ytterst enkel; hon förklarade att en bal gjorde henne sjuk, att spektaklet tröttade henne och hon lät sin man förstå, att hon var trött pi det bullrande lifvet i Paris, och att hennes kä raste önskan var att få draga sig tillbaka till B., der Maxime de Barjolle rådde om stora egendomar. Hon gjorde alla dessa uppofirinar så gerna och med en så väl spelall uppktighet, att Maxime vidden dera ro det nästan civeriludigt att bitoga det han skyndsamt bifoll sin hustrus önskan. Sedan två år var då Florentine förvisad til provinsen, der hon förde ett klosterlif och trö