Aftonbladet – 30 april 1851, sida 2

AS — Den vändning, som frågan om de tillskade anslaget på första hufvudtiteln, d. v. s. om ett årligt apanage till Kronprinsessan i förra veckan tagit hos Borgareoch Bondestånden, genom den der beslutade återremissen, synes, enligt hvad alla tecken gifva tillkänna, hafva å högre ort varit alldeles oväntad, och utgör ett nytt bevis på det icke precist så lyckliga isoleringstillstånd, hvari dynastien befinner sig, afstängd från en verklig och fullständig kännedom om allmänna tänkesättet. Utan att inlåta sig i något återgifvande af de anekdoter, som för ögonblicket cirkulera såsom det intressantaste samtalsämnet för dagen i de flesta sällskapskretsar, angående höga personers yttranden till ledamöter af Bondeståndet, som varit befallde till Kgl. Slottet, och om desses svar: anekdoter, hvilka otvifvelaktigt lära komma att gå öfver till efterverldens historia om nuvarande generation: kan man äfven på en artikel i Morgonbladet för i går skönja, att de omfuörmälda återremisserna i Borgareoch Bondestånden åstadkommit en stor och obehaglig öfverraskning på hofvet, synnerligast hvad Borgareståndets beslut angår. Morgonbladet för i går innehåller nemligen härom en artikel, som förefaller oss icke kunna vara skrifven helt och hållet på fri hand, utan tycks vara med en viss beräkning öfvervägd. De heter der, hvad de 18,000 beträffar, att mar just ej kan undra öfver eller harmas på Bondeståndet, hvars medlemmar äro uppfödda : tarflighet, genom vana och behof strängt sparsamme, utan kännedom af andra affärsförhål. landen än sådana, der några tiotal eller hun: dradetal riksdaler äro icke obetydliga belopp. hvarföre de flesta ledamöterne af detta stånd nästan måste häpna vid anblicken af de summor, hvilka erfordras för att upprätthåll Sglansen af en urgammal och ärofull krona (mer hur har då denna glans kunnat upprätthålla: förr, då anslagen till första hufvudtiteln vor Ivida mindre ön nu?) ... fatt icke i lefnadsj sätt stå tillbaka för de suveräner, hvilka, en ligt de allmänt gällande internationella för sdragen, äro vår monarks jemlikar. Här ut talar sig, i förbigående sagdt, med berömvärt uppriktighet en tanka, som ständigt synes fö. resväfva dynastierna, men som enligt vår öf lvertygel aldrig i längden kan vara lycklig Isåvidt man afser öfverensstimmelsen mellar regenterna och folken. Denna tanka är, istörsta korthet sagdt, att regenten i ett Janc