Aftonbladet – 14 april 1851, sida 3

nämnde tidpunkt icke varit särdeles gynnsam, visar sig uppenbart, stt Christian Djbeck vid ifrågava rand: uppgörelse med brodren Erik, ingslunda åt den sistnämndes lifränta blifeit, med fästadt efseenss oa OO OATMAAS MPV EB VIU USS njutit några öfverdrifoa fördelar, utan att deremot alde å då för handen varanda förhållarden, bestämd Jul! ett skäligt belopp. bestämdaste förklaringsgrund, hvarföre uti lifränteafbandlingen blifvit af Erik Dybeck, vid öfverlåtanI det till Christien Dybeck af den till sockerbruket hörande lösa egendomen, begagaadt uttrycket: phela -I min andel uti. c., helst Erik Dybeck så vida har plicke skolat ikläda sig ansvarigbet för ofvanberörde I skuldbelopp 420.387 rdr 7 sk. 8 rst. banko, icke kunnat öfverlåta mera än den andel i lösa egendo men, som motsvarade hans i rörelsen insatta kapital. Företeendet ef ofvarvämnde ipventeriogsinstrument, dertill jig funrit mig uppmanad egentligen för att ådagslägga otillför!itligheten af det utaf veYI derparterne begagnade vittnet Westins utsago, semt sMverdriften af deras derå grundade beräkningar och uppgifter angående värdet af den egendom, som j öljd af liftäntesfbandlingen öfvergått från Erik Dybecks i brodren Christisns hand, må sålunda ingaunda sf vederparterne to!kas såsom något slags medIsifvende från miae bufvudmäns sida att beståndet Jaf samma afhandling nu mera kan blifva föremål för Jiomstols pröfning. Äfven med antagende deraf, att berörde afhandling icke skulle, genom den af Erik klama anses lagligen befästad, så att efbandlingen i Iföljd af bevakningsåtgärden vore fradad från allt klander från Erik Djbecks rättsinnehafvares sida, hafva desse sistnämnde, hvilka för ifrågavarande egendom, som i förändradt skick och sammanblandad med Caristian Dybecks öfriga qvarlåtenskap vid hans I död till sterbhusdelegerne öfvergått, endast egt fordringsrätt uti Christisns sterbbus på grund af der efter honom utfärdade årsproklama, förlorat all rätt till vicsre talan emot sterbhusdelegarne, de der på god tro qvarlåtenskapen emottagit. Ehuru, efter hvad redan är i hufvudsaken anfördt, någon gravsknicg af den bevisning, som blifvit af vederparterne, dels under målets handläggning af konrgl. bofrätten, dels ock inför Eders Kongl. Maj:ts nedre justitiersvision föreställd, icke lärer vara erforderlig, enser jag mig dock icke böra underlåta at! i afseende å samma bevisning framställa några anmärkringer, till en del föranledda af de slutföljder. som deraf velat hemtas. Utaf det med stedsmäklaren Pleffsr inför kongl. hofrätten hållne ytterligare vittnesförhör, dervid PfefIfer vidhållit de af honom förut afsifae vittnesberätselser, kan något stöd ingalunda hemtas för vederparternes insinuation, att Erik Djbeck icke skulla nafva sjelf tecknat sitt namn under oftanämnrde afhendlingar af den ö Juni 1830. Då denna insinuation är af den betänkliga beskaffenbet, att derigenom icke mindre än trenns oförvitliga, för flere år tillbaka aflidne personer till heder och ära angripas, år det i sanning förvånande att vederparierne kunoat tillåta sig en dylik insinuation, dertill de saknat allt skäl; och kan man bäst uppskatta halten och beskaffexbeten af vederperternes i detta mål an ställde talan, då de, för befordrandet af sino ändamål, nödgas anlita medel, hvilka ef hvarj) rättänkande person måste såsom förkastlige anses. Att Erik Dybeck egenhändigt undertecknat berörde afbandliogar lärer sålunda, med afseende å hvad stadsmäklarne Pfeffer cch Sahlstedt i den delen intygat få för fest antagas, intill dess ett snnat förhållande ef vederparterns med laga bevis styrker. De utaf vederparierne redsn uti kongl. hofrätten framställde ssmt derstädes pröfvade och ogillade, men icko dess mindre hos Eders Kongl. Mej:t fullföljde anmärknisgar i ändamål att få stadsmäklarne Sablstedt och Pfeffsr såsom återgångsvittnen förklarade påkella icke någon anvan vederläggning, än ett hänvisande till protoko!lerne öfver de med Sahlstedt och Pfeffer enställde vittnesförhör, helst ef dessa personers vittnesberättelser, då de läsas i ett ssmmanhang, uten att, på sätt uti den underdåniga deduktioner egt rum, cbehörigen förtydas, ken inhemtas att de förmenta motsägelserne, dels icke existera, dels ock äro af den beskaffenhet, att desamma icke förtjene något afseende, serdeles i betraktande af den lång: ud, som passerat emellan vittnesförhören och der tilldregelse, som vittnesmålen afse, och hvarigenom lätteligon förklaras att detaljförbållanderne icke kunvat af vittnena, bland hvilka Sablsted: vid vittnes målens sfgifvande redan uppnått en ålder af öfver sextio år, uti minne bibehållas. De vittnen, som vederparterne låtit vid rådbus rätten i Köping afhöra, synas deremot icke hafve gjort sig förtjente af någon tillvitelse från vederperternes sida för bristande minne. Efter förloppet af ett och ett halft decennium och derutöfver, kunna en del af? dessa vittnen uppgifve månaden, att icke säga dagen, för Erik Dybecks ankomst till Odensvi år 4830, samt noga detaljsra, huruledes han under vistandet derstädes saknat all förmåga att kunna skrifva, icke igenkänt eller kommit ihåg namnen på de personer, som omgifvit bocom, gjort sina naturbehof i kläderne och iane i rummen, samt i alla afseezrden städse skickat sig som en verklig fåge. Ötfverdriften uti dessa beskrifningar är alltför mycket i ögonen fallande och måsto föranleda till den paturliga anmärkning att vitt nera icke skiljt emellan förhållanderne vid Erik Djbecks ankomst till Odensvi samt under de sednaste åren af hans lefnad; och r gtigheten af denna änmärkning bekräftas fullkomligen genom hr medicinedoktorn, professor J. L. Ringenssors, i egenskap ar måvgårig läkare I prosten Carl Dybecks hus, under den 9 Mars 4838, på afiagd embetsed efsilne, uti kämnersrättens protokoll för den 42 September 4845 ordogrannt intagne samt äfven af vederparterne åberopede intyg af innehåll: att hr professorn, när Erik Dybeck först kom til Odersvi, åtskillige gånger vsrit i bans sällskap, del: der på stället, dels ock uti andra hus i grannska pet; att hr professorn alliid funnit Erik Dybeci snygg i sin klädsel samt stilla och anständig i sit uppförande; att hr professorn, sedan hen en gång blifvit eåsom husets läkare för Erik Dybeck presen tersd, alltid ef denne igenkändes och bemöttes med mycken välvilja; stt hr professorn, som icke kunde mianss att hen på de första 9:ne åren blef ridfråze8d om någon sjukdom, icke eller fått tillfälle at: särmesre lära känna Erik Dybecks fysiska helsotillstånd, men derom fattat samma tsvka, som i orter var allmänt rådande, att den sistnämnde, genom mångårigt nattvsk och träget arbete vid socker biuksbanrdteripgen, försvagat så sina kroppsoch själskrafter, att hen derföre försålt sin egendom och sökt hvila på landet; att hr professorn, fom, före Erik Dybecks flyttnirg till Odensvl, aldrig sett ho nom, icke kunde göra någon jemförelse emeilan hans fordra cch närvarande helsotillstånd szmt i fysiskt bvänseenda ej hos honom förnummit nigra så kaljade intervella lucida, helst Dybeck, då hr profes ora sett honom, altid verit sig temmeligen lik mera glad, än missnöjd och nedslagen; att likväl förhållandet blifvit anmorlunda på de sednare åren då Dybeck, i anseende till en särskild åkomma, nästan beständigt vistats i sina rum; semtatt Dybeck under sednaste tiden af hans lefnad hade förlorat, den ädlaste och väsentligaste delen af så väl de yt re, gom de inre sinnenss bruk. Af de viltnesberättelser, som blifvit inför Edersliå Kongl. Mej:ts justitierevision afgifre, kunna ridmannen Alexsanderssons och verkrästaren Spårg bergs helt och hål!st ef mig förbigås, helst den förBerörde inventeringsinstrumest innehåller ock den Dybeck verkställde bevakoing uti Christians årspro-j a CO 1 1 2 KA UR RR KK KE sa DI — RAR SDVRM MAA Om JAH MH ( ri fö Gr de ha Fi på af då på åt en på be st res saknar all vigt samt den sedrsres ej eliter för lett tjenar något afseende, eåsom grurdad icke på Spångharse Anna jabktitanslarvr utan andact nn? busat han