Aftonbladet – 14 april 1851, sida 2

j rättigheter, och revolutionens syfte var att för framtiden förebygga dylikt. Den gjorde derföre nationens deltagande i styrelsen til! en verklighet: den genomförde parlamentets, isynjnerhet underbusets, öfvervägande imflytande och kontroll på regeringen: den befästtzde den enskildes säkerhet mot makt:ns goddtyckligheter. Det är i skydd af dessa fribetens : egider, som folkets sedliga och verksamma anada fått utveckla sig, säger hr M. till sluts; och vi tro a 08 sunda anmärkningar äfven föjr vårt lands pol. Ik vara så tillämpliga, att hans artikel i sin h elhet förtjenar läsarens stora uppmärksamhet. Utgifva. ren sjelf, br C. F. B., har mot slutet af häftet m eddelat en rec:n om Gluntarne och deras förfaw!laäre. Artikela är väl skrifven. Ämnet är så ) Skant, att vi derom ej behöfva yttra oss; men sillåta oss likväl citera hr B:s slutanmärkning, so ehuru den torde förekomma en och annan Oväntad, dock troligen ej saknar skäl. Hr B. säger: De förhoppningar hvilka br W. genom utsifna och otryckta arbeten vid sig fästat såsom musikförfattare, bafva gifvit hans vänner, och ätven den stora allmänheten, en viss benägesbet att önska hans framtid odeladt egnad åt konstnärsbanan. Vi deta ej i allo dessa önskningar. Konstess studium På allvar ordrat också ett skolorbete på allvar. som den mogna mannen svårligen underkastar sig, vi må för öfrigt tänka aldrig så högt om det grundlige allvar som hr W. i många fall visat sig ega. Vi bafwa aldrig haft brist på konstnärsimnen, men deremot så få kona.närer, derföre att man i allmänhet hos oss väljer sitt lefnadsyrka så sent att den första bildlbarhetenm då redan är förlorad; och dessutom hafva vi så bristfä!liga läroanstalter. Vi skulle snarare glädja o3s atti sa hr W. stanna inom det praktiska lifvet, der har. säges hafva en lycklig och gagnande verksamhet... Det kunde ej skada att en gång se en man med hans rika och mångfseldiga estetiska bildning finna tillfredsställelse och poesi äfven uti uppfyllandet af lifvots allvarliga pligter, och ett sådant exempel skulle icke minst komma våra vänner gluntarne till godo. Tredje häftet börjar med en utfförlig uppsatts af hr C.G. Styffe,om Aristokraufördömandet i Svenska Historien: under Foilkungaåtten och Unionstiden; med anledning af A. Fryxells och E. G. Geijers skrifter och genskrifter i denna väg. Förf. synes hafva känt sig uppkallad till denna utförliga och speciella deduktion derigenom, att nyligen ett fjerde häfta från hr Fryxells hand utkommit röranda aristokratfördömandet; och då Geijer sjelf icke mera kan framträda till sakens belysning fråm sin synpunkt, eller till kritik af br: F:s vidare uttalade åsigter, bar, såsom man finner, hr Styffe eppträdt på banan, och gjortt det med allt det lugn och den klarhet man vwäntar af en grundiig historiker. Frågan haar numera förlorat sin förra bitterhet och skärrpa; och det historiska intresset af utredandet återstår ensamt. Till och med den politiska vwigten för vår tid, som man en gång lade på dessa stridsskrifter, har försvunnit, sedan br Fryxell (i IV h. sid. 118) uttryckligen protesterat mot en sådan tydning af dess uppträdlande, som villa han dermed på något sätt bidraga till upprätthållande af bördiadelns ripresentationsräte. Försvinnandet af den aristokrati, som blott stödjer sig på bördens tiilfällighet; framträdandet af den verkliga aristokrati, som är den personliga u märkelsense) o. 8 vs. förklaras (IV b. sid. 86) alltid hafva varit förremålet för Fryxel!s önskningar och hang förrfattarskap. Hvad nu sjelfva det historiska af firågan vidkommer, så observerar hr Styffe, otti det egentligen är tre perioder, mot hvilkas framställning af föregående historieskrifvare hr F. gjort sina anmärkningar, nemligen: 1) Folkungaättens och början af Unionstidens; 2) Gustaf II Adolfs och Christinas; samt 3) Carl XI:s och reduk tionstiden. I afseende på den första af dessa tre perioder är det hufvudsakligen Lagerbringg som hr Styffe försvarar mot hr Fryyxell; och hans afhandling i detta bäfte sid. 131—164 sträcker sig icke vidare. Resultatet af hr S:s undersökniog är, att hr Fr:s påståenade om ett barrskande sristokratfördömande i swenska historien, åtminstone i afseende på ttiden före Gustaf Wasa, icke tyckes vara på ett tillfredsställande sätt motiveradt. I afseende på andra psrioden (Gustaf Adolfs och Christinas) blir det i synnerhet Geijer, som hr Siyffe får att försvara; och rörande den tredje (Carolinska reduktionens), lärer det förmodligen vara den allmänna åsgigten, som skall komma att värnas. Vi afvakta uppsattsens fortsittning, för att om dessa sednare perioder inhemta de utan tvifvel här lika mycket som för första perioden, på häfder och urkunder grundade framstållningar, vi häröfver bafva att vänta. Slutligen har utgifvaren hr C. F. :B. sjelf äfven i detta häfte en egen artikel, ne;mligen om Folkundervisningen; och hvilken i vår tanke färtjenar loford. Den är uppställd i form af en samtagen recension affem skrifter: 1) T. Rudenschölds Om Folkskolan (i 2:dra häftet af br R:s ;Tankar om vår tids samhällsfrågorn); 2) Tidskrift för Folkskolelärare och Folkskolebildningens vänner; 3) Om Stockholms stads Söndagsskolor, af Wallander; 4) Om Techniska Elementarskolans inrättande i Sverige, af Wallmark; samt 5) Utdrag af konsistoriernas berättelser till Kongl. Maj:t om Folkunderrvisninpgen i riket 1850. Det hela är dock mera att betrakita som en afhandiing i ämnet, i och för sig, än som en recension blott af de nämnde skrifterna, hvilka derför blifvit tagne till utgångspunkter. Hr B. lemnar till en början en historik öfver svenska folkskolans upphof, som gentligen kan dateras från 1840 års riksdag. Det var då, anmärker hr B., som den lagstiftande makten först rätt kraftigt genomträngdes af den öfvertygelsen, att ett friare och förbättradt statsskick måste i grunden bhbvila på en förbittrad folkuppfostran. Regeringen sanktionerade också denna tanke; Kongl. Maj:ts stadga om folkundervisningen utfärdades den 48 Juni 1842. Likväl kunna vi med skäl säga, att saken förut var förberedd genom de uppmaningar, om ej direkta befallningar, som konsistorierna redan på 4830-talet genom reskripter fingo i anseende till användande af vexelundervisningsoch ämnesläsningsmethoderna i då befintliga socksnsko!or. Detta hade dock, som bekant, haft föga påföljd. Kongl. fotkskolestadgan af 4842 gick saken mera omedelbart nå lifvet cåcam innehållandå åtedlilliova hactäm da