till val af f läroämnen, deras inbördes distribt tion och :anslående af jemförelsevis otillräcl lig tid, geer grundad anledsing till anmärknin men dettaa gäller då ieke folkskolsn i och få sig, utan endast ett organisationsfel, som är stånd att :afhjelpas. Går man, åter, med bi greppet omm halfbildning så långt, att man fö; klarar all undervisning, som möjligen kan lem nas allmogens barn, för en sådan; så råka man uppenbsrligen blot: in på en ordstrid. A bildning, från den bögsta filosofs till de lägste papuas är — strängt taget — ball bildning, enär man onekligen kan tänka si någonting ännu mera, i jemförelse hvarme det andra är ofärdigt och sålunda xhalft Skulle misn väl, på grund af detta resonne mang, viljja bestrida bildningens fördelar, elle wilja nekza all undervisnings meddelande! Omöjligt. För att komma till något klokt re sultat, skaall man således ej använda den all. männa frassen om halfbildning,, utan man må. ste till jermförelse upptaga, på ena sidan, de tillstånd Imvari allmogen med förutvarande un: dervisning; till dess qvalitet och qvantitet befanr sig, och äv andra sidan det, hvari allmogen kar komma gesnom den nya folkskolan. I allmän. het gör mian sig ganska orediga, för att ej sägs falska begrepp om den såkallade gammaildags redbarheten, hos vår allmoge, som skulle utrotas genom folkskolan, och ersättas genom någonting, naturligtvis utgörande rena mot sattsen alf allt det intill den 18 Juni 1842 ohos våra ringare klasser befintliga goda och förträffliggan. Hr B. anmärker ganska rätt, att om dern der förträffligheten och redbarhe: ten vet mian mindre, än man har att säga derom. Slutligen uppgör hr B. en kort karakteristik. öfver tvenne slag af motståndare mot fol-umdervisninger, och hvilka noga börs åtskiljas; hans ord härom förtjena läsas i sir belb.et: Det finnnes, säger hr B., :n talrik klass af aktningsvärda : menniskor, hvilkas skygga och tveksamm: Datur, i förrening med oerfarenhet och brist på vid: sträcktare sstudier, gör dem misstrogna mot allt nytt som de ej sjelfva pröfvat, dev vill säga i första rummet mo: allt nytt utan undantag, men hvilkas tedliga sinnelag och goda bjerta snart försonar dem med detta nye, så snart de sett att dest ej Omsjörtar verlden från grunden, utan att det verkligen förer något godt med sig. Det är ej om dessa, den långsamt men ärligt mognande öfvertygelsens män. som vi här talar de fördröja reformerna, men de motarbeta gem ej af princip, och deras redliga konservatissm är ofta högst välgörande, för att ge som återhåållet öfva och stålsätta kraften hos det påträngandde nya. Men det finnes en annan vida farigare form: af kärlek till det bestående, som hänförer allt tilll sig sjelf, och oupphörligen fruktar för rubbningar i sitt eget Jjemvigtsläge, som tror på intet annat evigt än fenomenernas fortbestånd i framtiden, liksom den låtsar tro på deras oföränderlighet från uråldern; som icke kan eller vill fatte en försyn med vishet och kärlek utötver dess eget mått af både. Det är en föga bugnande sak at betrakta denna sjelfviska dolskhet, i förbund med ördom ocih håglöshet motarbetande hvarje framskridande, och dess hat mot folkundervisningens utvidgande och förbättring har under de sista tvi lecennierna gjort sig för väl bekant för att här behöfva skildras: mordbranden 1848 på det nyss ärdigbyggda skolhuset i Floda församling i Daarne ver en af dess dråpligaste bragder.n (Slutet följer.)