Aftonbladet – 12 april 1851, sida 2

sSsSSSSSSSSSDR NN KNDD ? YywSrSR—n OJOU mpyapoppqp — — OH - — —— sysslor och öfver det hela hvilade en bjertlighet och menniskovänlighet, någonting idealiseradt och helgdagsmessigt som hvar och en med välbehag erfor och njöt, men inger kunde förklara sig. Vi öfvade italienska språket tillsammans. Hon älskade Silvio Pellico och kunde gråta af förtjusning vid hans psalm till solstrålen i hans fängelse. Jag föredrog Petrarchas glödande sånger, och hon, nästan förskräckt vid min djerfva och eldiga Hänförelse, sjöng såsom lärkan hos Franzer: Lyssnande förtjust jag bäfvar För dina flygt så skön den är: Det är präktigt der du sväfvar, Men så lugnt i skuggan här. Och citerade ofta leende mellan tårar, efter någon af våra strider: Ivo gridando: Pace, pace, pace.s Ty hon älskade Petrarcha lika mycket som jag sjelf, och vi voro ense om alt få skalder förena så mycken klarhet i förståndet, ädeihet i karakteren och verklig själsstorhet, som Petrarcha. Hans betraktelser öfver menniskolifvet, under hans eget lifs sköna afton i Arqua, förtjente att vara läste af en och hvar och skulle uppväga mycket af hvad som nu för tiden-skrifves och läses. Då jag längre tid varit skiljd från henne och jag insett att hon var missnöjd med mig, sammanknöto vi det örflatna och närvarande medelst dessa språköfningar; jaginfann mig alltid då med ett Eccome di nuovo!, uttaladt i botfärdig ton, och bon mottog mig alltid med ett ömt, försonligt och leende ben venuto!l Nöjet i detta hus hade en skärhet, någonting på en sång upplifvande och stärkande, som jag annorstädes sälllan erfarit. Det var ett vin utan grummel på bottnen. En ren njutning utan tillsats af qval eller ånger, en ro, sådan som man blott kan erfara under gudaktighetens vingar. Glädjen var aldrig stormande här; man skämtade och log snarare än man satiriserade och skrattade. Den finaste smak var parad med den största enkelhet, så väl i klädsel som i seder och lefnadssätt, och en af attisk qvickhet lifvad konversation omvexlade med musik och läsning, nöen i klassisk smak, men derför icke af marmor! Forts. följer.)