Aftonbladet – 11 april 1851, sida 2

liknande en magnetisk sömn, skall måhända döfva mina smärtor. O, hvar år du då, medan jag så lider?.. hvart jag vänder mig synes mig en öken af torr sand... Jag ser der inga menniskofjet, ty jag ser ej dina... och blott du är till för mig i verlden. Jag är såsom ett barn, hvars blickar fåfängt söka sin moders ansigte. Minsta ljud skrämmer mig, jag ser blott faror omkring mig, jag finner ingen tröst utan dig. O kom! Kom, sen vill jag dö. O, jag vill bort härifrån! dit, der jag aldrig hör ditt namn nämnas... Med en förfärlig, evigt tystad hemlighet i min själ, den att du var en bedragare, vill jag gömma mig i någon aflägsen vrå af verlden, såsom en menniska på hvilken man bortskjutit hjernan... hjertat!... Dock, intet af mina qval falle på ditt hufvud... jag lyfter dem alla med varm hand från dig... de tillhöra mig ensamt; det är den arfvedel du gaf mig, den enda som du unnade mig hel, full, rågad!.. Drick du den fradgande lefnadsbägarn i fröjd.. drick den på de dagar som ännu återstå dig af ett förslösadit lif... och vissne bjertat i ditt bröst, blekne själen octh förståndet bort, såsom rosor i öknens sand!... fremmande bänder skola vrida dödskransen kring ditt hufvud, och ditt hjerta sammanfalla till stoft när den sista heta cucken, obesvarad flytt öfver dina stumma läppar och förljudit, icke vid ett annat troget bröst, utan ensam, oförstådd. Ingen makas tårar skola falla på din hand, och intet barn med ett varmt rosenleende skall nämna ditt namn, skall böja sig öfver din fuktade panna... ingen hand skall trycka din i dödsminuten... Hvarför unnar du mig icke att dö? Mitt lif är ett dödsarbete, ett långt, ett uthålligt ... en bister strid med min friska och starka natur, som icke vill släppa sitt blödande rof i dödens helande hand. (Forts. följer.)