Aftonbladet – 11 april 1851, sida 2

Du är såsom riddaren i sagan: han kunde hafva gifvit Undine en odödlig själ om ban varit trogen... men han öfvergaf idealet för att famna en demon! O Lorenzo! Jag har ingenting haft att gifva dig mer än mitt hjerta ... men det vet jag visst, att om jig eg! himlen, så hade jag velat gifva den odelad åt dig. Jag bar aldrig njutit någon fröjd som jag icke först räckt å dig för att genom dig invigas till fröjd åt mig. Förfärliga förstörare af mitt hjerta, mitt lif... Jag vil vända mig bort... men med känslans tusende armar hål ler jag mig qvar vid dig. Såsom Don Juans ligger moi: hand i dödens... tag den derur... tag mig bort såson döden drager barnet ur plågans brand... blif du en dö dens engel för mig! Natten är förliden och midsommarssolen blickar in på papperet. Men solen, blommorna, sjernorna ... för allt å; mitt väsen slutet såsom en döds. För mig fiaons hvarker sommar eller vinter, ljus eller mörker, allt är nat i för stånd och hjerta, endast känslans fibrer darra, blöda oct vrida sig såsom i ett förlängdt dödsarbete. Huru barnsligt förtroendefull, skön, kärleksandande dr slöt dig till mig från första ögonblicket af vår bekantskap Jag ser ännu... evigt dina Jjusa lockar och din fina ge stalt; ditt blyga leende och dina ömma ögon, som ridder ligt, nej, andaktsfulit sågo upp till mig. Hur aonorlunda! Detta pligade hjerta, dessa brännande strålar som spräng: åt mitt bufvud, dessa ångestrop som undfalla mig, denn: glödande smäria i mitt bröst, dessa blixtrar af hat och förakt som genomila mig, dessa beta suckar, dessa biitr tårar anklaga dig... du känner deras uppbof! Hvilka qval som kuana rymmas inom den trånga rya den af ett menniskohjerta! Hata dig kan jag ej; jag är dömd att älska dig i dö den: såsom Sturen kysste dolken, doppad ihans bjertblod så kysser jag din hand som gaf mig döden. Jag känner såsom en marmorkyla genom hela min va relse , .. det är befriaren kanske!.. en andelig domning