Aftonbladet – 5 april 1851, sida 2

ska vara en fattig med en ganska stor gadirå; — han ska eminstingen ha en fjärbolster, tre kuddar, ett täcke, twå par lärislakan och två ögnagodt... Det var tusan!; Sex snytenäsdukar, sex handdukar, fyra salvetter. sÅh fanken! Sex par strumpor,, fortfor Kalle, som nu var konmen i farten, en bättre svart frack och två vestar, en utanrock, tu par byxor och dertemä en hvardagströja.n Det var ju en dugtig utstyrsel!, Ett par stöflar, tu par skor, ett par tofilor, en sölfvermatsked, en thesked och slutligen en dragkista att ligga hela spetaklet uti... Hopp grålle!.. nej, du slipper det... ban vill in i bondqvarteret, zer harren... trafva undan, din luringe!v Ja, jag ser, grålle känner till krogskyltarne ... Håll här, sade den resande när de-voro midt för Maria kyrka. Kastanierna med sina hvita ljus i gröna stakar stodo vårfriska vid muren. Den resande gick in på kyrkogården. Till höger var en graf med en sten, på hvilken hängde en vissnad krans af tusenskönor inflätade bland lönnlöf. Fremlingen stod tankfull en stund, lade slutligen den hvita blomman, som det fattiga barnet plockat honom, ned på de båda skaldernas graf. Hm! gade Kalle, få se om han inte ändå till sluts år presti Ater rullade vagnen sf öfver bron mot Kornhamnstorg. Detta är abeteket Angeln,, upplyste Kalle och såg sig förstulet om. Den resande tycktes ej gifva akt på underrättelsen och vägen fortsattes mellan fiskmångelskor och blomstersäljare, rätt fram till Bergstralska huset, der den resande steg af och lät uppbära sina saker. Det var nu ingen möjlighet för Kalle, att här få sin nyfikenhet tillfredsställd angående den resandes yrke, hvarföre han beslöt att under återvägen taga reda på dagboken, der han ock med hållkarlens tilibjelp stafvade sig till namnet doktor A. Stuart. Doktor, jaha-a, ja! tjyfvingen! lät mig se... nästintill prest ... jo, se dä va knuten!.. Presten ska sköta själen och duktarn kroppen... då va mej en kurre te vara slävgder i muprenl Kalle gick och småskrattade för sig sjelf hela tiden, framför skänken, men just som han torkade tummen och pekfingret mot knappraden af-sin stora rock, för att fatta glaset, kom han bastigt ihåg doktorns ord. Han gick ut på gården igen, förde sina hästar i stallen, fodrade om dem galant, vände så tillbaka ia i skänkrummet, der han berättade historien för samtlige ungdomarne. (Forts. följer.)