Aftonbladet – 4 april 1851, sida 2

ets förläggare IL. J. Hjerta, och för hvilka lenne funnit sig nödsakad att emot homom antälla åtal. Saken är, såsom man torde minas, i korthet, att en väfverska vid namn Lovisa Aderman, vid den af hr Hjerta och frantnanren br J. M. Trouillet anlagda sidenfarik, med anledning af sitt från fabrikskontoret utgifna afskedsbetyg, hvarå hennes skuld till fabriken var upptagen i enlighet med hennes red:n sistlidet år i Augvsti månad upprättade och icke öfverklagade motbok, vändt sig till en poliskommissarie i trakten, som, i stället att meddela saken åt hr Hjertta, eller deröfver inhemta någon upplysning å ffabrikskontoret, anmält saken i poliskammarecen och lerefter tillhandagått hr Franz Sjöberg i med att inderteckna ett intyg om uppgifter, som väfverskan skall hafva gjort till poliskommisarien, men hvilka till en stor del äro osanna. Denna procedur af en polistjenstemans uppträdande såsom hr Sjöbergs biträde med ingifvelser i en civil sak, är redan märklig nog sig sjelf, men det som följer, är ännu märkigare. Under de föregående dagarne har nemligen hr Sjöberg varit sysselsatt med diverse försök, att ifrån andra håll möjligen på sqvallerväg uppsnappa något mera, som underiidev, innan tryckfribetsmålet förekommer, skulle kunna användas till chikan emot hr Wjerta i afseende på den ifrågavaranda väfverskan och ett par andra lärlingar som varit antagne vid ;:denfabriken. Biand annat hade hr Sjöberg i förrgir försökt öfvertala en person som tills den 1 April 18530 var verkmästare vid Barnängens fabrik, ut efter hr Sjöbergs diktamen concipera och ainderteckna en skrift innehållande åtskillisga uppgifter om den ifrågavarande väfverskan occh hennes kamrater. Medan detta passerade hade likväl verkmästarens nuvarande patron, som från sitt fönster midt öfver gatan varseblifvit dem långvariga sammanvaron mellan hr Sjöberg och verkmästaren, tillkallat den sednare och föreställt honom olämpligheten af hans förfirande, att på sådant sätt låta aflocka sig någor dylik skrift, samt bedt honom att återfordra 23pperet, hvilket denne derpå gjort, men kvarvid Sjöberg wväl hade rifvit af hans nsmi från skriften och gifvit honom det tillbaka, mem behållit och stoppat på sig sjelfva texten. Denna af Sjöberg sjelf dikterade skrift kommer således förmodligen att i morgon paradera i Folkets Röst jemte åtskilliga tillsatser. Likaledes säges hr Sjöberg hafva på en främmande fabrik öfvertalat en väfverska som varit vid Barnängen sistlidet år, att lemna 10nom en sorts intyg, om hvilka klädespersedar de katolska lärlingarne på Barnängen erhåll:, men bvaruti naturligtvis icke är upptaget had de hade erhållit såsom utrustning vid sin dAflyttning. Det torde ej vara svårt att se, hvart det skall leda, om det får antagas såsom giltigt att en tidningsredaktion, som söker tillfälle att chikanera hvem som helst, kan göra sitt blad till en tribuna!, der han på lösa eller kanske aflockade uppgifter om förbållanden, hvaröfver målsegaren sjelf icke fört laga klander, andra parten ohörd debiterar på sådana fakta de försåtligaste kalomnier och lögnaktiga uppgifter. Månne det finnes en enda fabriks eller arbetsförläggare, som icke på sådant sätt kunde göras till föremål för smådelsen, om hvar och en som kan förmena sig äga anlednirg till något missnöje, eller som blifvit afskedad måhända för mindre flit eller duglighet i sitt arbete, skall tagas under armarna såsom en martyr af delatörer inför publiken? Men vi hafve ännu att berätta ett ytterligare bidrag till denna historia. I går hade hr Hjerta anmodat en notsrius publicus att begifva sig ut till Barnängen föjr att öfver den ifrigavarande saken inhemta occh verificera åtskilliga upplysningar, och ibland annat begära af Lovisa Aderman förklaring öfver några af de uppgifter, som hon enligt piståenden i Folkets Röst skulle hafva afgifvit till poliskommissarien. men sedan enskildt sagt sig alldrig hafva så framställt, som de der förekommit, t. ex. att hon skulle sagt sig ej bafva vetat huru den i afskedsbetyget upptagna skulden tillkommit, att bon sagt arbetet viid de mekaniska väfstolarna vara så ansträngancde att hennes helsa dervid dukat under, o. s. v.. och hvilka upplysningar hon sistlidne söndag för hr Hjerta erbjöd sig att afgifva. Vid mnotarii publici ankomst upplystes emellertid, att Lovisa Aderman icke varit synlig vid fabriken sedan aftonen föru!, då hon hade sagt att hon skulle gå hem till sin moder, som bor på katolska församlingens fattighus. Notariu: publicus begaf sig då till modren, men der hade hon ej heller varit sedan aftonen förut, utan sagt till modren att hon gått hem till sir bostad som uppgefs. Vid besök äfven på letta ställe träffades en person, som hyr lokalen, och upplyste då att ett rum väl blifvit hyrd: på stället, i hvilket Lovisa Aderman sagt s:g skola inflytta, men hvilket ännu ej skett. Som således hennes hemvist icke kunde utfinnas var tills vidare ingenting bärvid att göra. Emedlertid granskade notarius publicus och hans medföljande vittne Lovisa Adermans onto i afråkningsboken med arbetarne vid fabrken, i ändamål att kunna intyga, det den aflutning hvarifrån hennes skuld härleder sig, ett redan i slutet af Augusti sistlidet år, hviket ock hennes mothok, som hon sjelf har isitt förvar, skall verificera, äfvensom att i räkaingen finnes upptaget allt hvad hon lemnat i tillverkning af tyger eller shawletter och aft priserna äro riktigt utförda. Detta intyg skall, jemte flere andra, i sinom tid produceras; emedlertid hafve vi ansett nödigt lemna dessa applysningar, hvilka, då Aderman icke heller i dag infunnit sig till arbete, synas göra de ej osannolikt, att hon med flit hållit eller hållersig undan för att ej behöfva förklara sig öker