Aftonbladet – 4 april 1851, sida 2

Midsommardagen var inne. All naturen står smyckad i sin högtidsdrägt med tusende blommor och kransar; rosecs blad gunga så lätt under fjårilns gullvinge, medan den blygalinnean i lundens famn utandas det finaste doft från sina rosenröda läppar. Dalelfvens lösta bölja boppar så gladt fram mellan de susanle skogarne, de grönklädda ängarne, och vaggar sitt silfverskum nedåt Mora kyrkovallar; hvad kan hon väl vilja der, efter bon tycks något sakta sin fart och ett ögonblick liksom stanna vid det heliga templets murar? Jo, hon viskar om ett bröllop, som hålles derinne i d:g, hviskar lycka och frid, och rullar derefter fort. Låtom oss då dröja här ett ögonblick —, nej, låt oss hellre gå dit in, det är aldrig för ofta här i lifvet, som vi kunna få se lyckliga menniskor. Var det blommor derute, så fattades ej heller sådane här inne. fe bara hur bygdens unga tärnor, kullorna från Venjan cch Mora I dag sirat väggar och bänkar med kransar och buketter. Kring den åldriga dopfunten slingra sig hoppets gröna vårkransar, predikstolen är ej glömd och sjelfva altarduken prydes af Dalarnes friskaste grönska. Redan äro ging och bänkar fullsatta med belgedagsklädda förstånliga qvinzor, med rosiga barn och kraftfulla männer. Den beställsamme klockarfar i sina silfverlockar och den höga hvita halsduken vandrar fram och åter i kyrkan, liksom vänlade han nigon, då och då kastande en omtänksam blick på det granrisade golfvet, de sirade juskronorna, de fejade väggar och fönster, genom hvilka junisolen niekade in så vänligt åt de små englarne i koret. Nu kommer brudstassen, hörs det utanöre på kyrkovallen bland de församlade unga