Aftonbladet – 4 april 1851, sida 1

ren så vackert speglade sig öfver slottet i den örbirinnande strömmen och qvällens stjernor vär och der mellan strömolaen, som drogo fram fver fäster, liksom tycktes hviska till hvarandra: sÅto vi ej sköna?to Hon stannade plötsligt vid barrierea och blickade girigt ned i strömmen; hona stöd så länge, den arma Carin; en bitter fuck häfde slutligen bennes bröst och en lång klagan undföll i detsamma henres läppar; men hon hade dock segrat, segrat öfver sia förtviflan. Hon lyfte ögat upp mot aftonhimmela och tänkte på Gud, på sin gamle far och på alla de sköna läror boa ign barndom hört al den fromme prosten der hemma, öch nattens svarta -tankar flyktade med ens.. aMen lyckan har för alltid vikit ifrån mig, ty Fritz ban var mig otrogeon, mumlade hon för sig själf, dig behöfver jag di ej längre, min risg; kungen är död; må kungens ring. som ej baft någon lycka med sig, också försvinna i djupetl Derefter ryckte hon briljanten af fingret och slungade honom i Norr ström, i det hon hastigt vände bort bufvudet och flydde sin kos. Men ringen studsade mot bottnen af en liten båt, som i detsamma sköt fram under ett af hvalfven. Severin — ty det var har, som i qväll fått lina sig en julle för att riktigt förlusta sig och se huru Stoeckbolm sig ut i månskeret — hvilade strax på åran och sig efter hvad det kunde vara som blinkte så underligt under sälet. Det var en guldring, konstigt arbetad och med en stor ädelsten. Han höll upp den mot månljuset och läste tydligen deri: Af Gustaf Ill till Carinv.