Aftonbladet – 29 mars 1851, sida 2

;rlitligt resultat, inses lätt. Det lblir i sjelfva erket en slump, som vid en såcdan beskattingsmetod kommer att ligga tilll grund för xeringen, såväl i afseende på personerna, som ikomstbeloppet. Denna siump förutsätter ett umlande i mörkret och en godtycklighet, som amför all: böra undvikas vid en offentlig förittning, hvilken så allvarsamt ingriper i enkilda medborgares rätt, som den ifrågavaande. Annu ett skäl talar för orimligheten af tidingsmedarbetares beskattning, nemligen den mständigheten, att listeratörer i allmänhet ej innas upptagne uti bevillningsförorcdningen, påagligen för att genom skattefrihett lemna den nbemska littersturen någon liten uppmuntran. jenna anda af liberalitet hos lagstiiftaren, i afeende på litteraturen, visar sig älfven deruti, tt utländska böcker äro fria från införseltull. tt tidningsm2darbetare höra till litteratöreras klass, och följaktligen böra åtojuta samma ;rmån, som af ständerna blifvit litteratörer i Ilmänhet förunnade, torde icke bestridas, och om ingen enda 8ibewillningsförordningen fasttäller någon skatt för medasbetare i tidningar, orde ständernas mening härutinnam kunna anes oförtydbar, att någon skatt för dem ej bör somma i fråga. Visserligen förekommer uti Arrt. II, 8 14, rubriken tidningsskrifvaren, med fföreskrift, att dessa skola taxeras till 3 proc. af cdden inkomst ie åtnjuta; men härmed kan ej rimligtvis åsyftas andre, än tidningsutgifvare, eller förläggare, som uppbära inkomsten af tidningarne, och öljaktligen kunna komma i jemförelse med intustri-idkande, för hvilka bevillniogen öfver ufvud är fastställd till 5 proc. af inkomster; Att deremot medarbetare i tidningar skulle unna, vid beskattningen, ställas i parit med industriidkare, är i hög grad orimligt, och nåson skälig anledning till en dylik ttydning af 14 förefinnes icke i förordningen. Uti 83 8, 9, 10, 11, 42 och 13, föreskrifves bevillaings utgörande af industriidkande, såsom handlande, fabriksoch bandtverksidkare m. 1. Derefter upptagas, uti 8 14, i alfabetisk ordningsföljd, alla de personer, för hvilka särskild afgift är bestämd, och för hvilka tariffer med minimioch maximiafgifter blifvit uppgjorde. Bland alla dessa finnas medarbetare i tidningar alls icke nämnde, och uti påföljande 8 15, heter det uttryckligen: Städernss Öfrige innevånare, hvilka här: icke blifvit nnämnde, tareras efter den i hvarje särskildt sfall föreskrifne grund för afgiftens beråkHanden Som nu, uti hela bevillningsstadgan, ingen grund finnes föreskrifven fir det nsärskilda falets af en tidningsmedardetares taxering (det vill säga ingen föreskrift om särskild beskattning af tidningars innehåll, utom den som ålägges förläggaren) så följer ock:deraf, att det varit ständernas mening, att mågen taxering uli ifrågavarande fall ej börr äga rum. En sådan afsigt står, såsom förutt är nämndtf, äfven i full harmoni med tryekfribetsförordvingen, som skyddar anonymiteten, och följaktligen sätter behöriga skrankor mot hvarje försök att ingvirera öfver författareskspet inom en tidningsredaktion. Hvarje medarbetare ien tidning, som vill tillgedonjuta den honom af lagen tillerkända anonymitet, kan följaktligen af utgifvaren fordra, att denna rätt hålles helig, och den sistnämnde äger då icke uppgifva bonom såeom medarbetare, äfven om en sådan uppgift på ella en tisnings medartbetare skulle af texeringskommitteen infordras. Men, fråga vi, buru vill man, under sådana förhållanden, åstadkomma en rätivis, alla tidniingsskrifvare lI:ka drabbande beskatining? Enadasst några få skola åtkommas, hvaremot flertalet, wnder tryckribetslagens bägn, äro fredade från denna orimliga skatt. Det är äfven tydiigt, att då tidningsutgifvarne, ända tills i år, varit ensamt beskattade, å har denna beskattning ansetts gälla för tidningens behållna inkomst i det hela. Att dessutom särskildt beskatta medarbetarne, innefattar således ett slags dubbel beskaatining för samma sak. Det är dessutom oxmöjligt för ovarje taxeringskommitte, äfven omm den besitter det finaste våderkorn, att tillförlitligt känna, lin mindre att kuuna taga på silt samvete och sin taxeringsmannaed, huru mycket eller huru litet en tidningsredaktör betalar för sina artiklar särskildt, eller sammanräknadt, eller hurudan öfverenskomaels3 ban kan hafra med len ene eller andre personen, i detta bhänseande, men hvilket dock är absolut nödvändigt att känna, för att kunna derpå grunda en billig saxering, och undvika ett förhastadt godtycke. Man bör hoppas att närvarande ständer taga sIdessa förhållanden i öfvervågande, samt utv olifvande bevillningsstadga rätta den tvetydighet, som befunnits ligga i benämningen tidningsskrifvare, samt derjemte häfda den rätt till okränkt anonymitet, som är tidningsmedarbetare tillförsäkrad af tryckfrihetslagen, geaom deras fritagande från skatts erläggande i denna egesskap.