Aftonbladet – 29 mars 1851, sida 2

(Issändt af ena prestman i hufvudstaden.) Om det kyrkliga tillståndet, särdeles inom hufvudstaden. Femte och sista Artikeln. (Slut från N:o 70.) De mest maktpåliggande och lättast verkställbara reformer, särdeles inom hufvudstaden. Vi bafva med dessa föreslagna reformer egentigen afsett hufvudstzden. Om uti landsorterna vastoraternas klyfoing än på de fleesta ställen ynes af behofvet påkallad, samt komministrares upphöjande till sjeliständiga pastorer, der cke pastor ensam räcker till för församlingens vård, med någon ändring i löningssättet, ganska lätt borde låta sig tilivägabringas, samt, dlerest det nuvarande adjunktväsendet blefve afskaffadt, tillgång till ett tillfälligt biträde ganska litt kunde beredas församiogsliraren, i det ait till folkskolelärare företrädesvissådana, som hade absoiverat de för presterliga kallet erforlerliga studier, antogos, och hvarigenom äfven olkskoleväsendet kunde ordnas på en bättre fot ch framtida utsigter öppnss för en medborsarklass, hvilken nu är blottad på alla sådan: å har dock derstädes behofvet utaf kyrkliga eformer tilläfventyrs hitintills gjort sig mindre kävbart,dels mötas de kanhändaock af större svårigheter i anseende till de mer ingripande förindringar, hvilka redan af här antydda reformer blefve en följd. Här åter kan deras genomförande icke mötas af några hinder och svårigheter, om deras antagande befännes lämpligt och ändamålsenligt. De kunde knappast ens leda ti!l någon förhöjning i dem till presterskapet utgående aflöningssummans belopp, itan kanhända blott till en jemnare och billigare fördelning af detsamma så väl på de skattdragande som på de löntagande. Och i an tid, då likartade förslager från flera håll blifvit gjorda samt, under det detta skrifves, jemväl uti det utkomna första håfiet af Tidshrift för Litteratur, har jag med desto störra tillförsigt till hufvudstadens behjertande velat ramsiälla ett förs ag, som allestädes uti andra :änder, der det uti den kyrkliga författningen blifvit inskrifvet, haft ett högst verksamt och välsignadt inflytar de. Vi inse biott allt för väl de svårigheter, som ifven med en förändrad organisatiom skola möa själasörjaren, om ban i kallet slkall något uträtta. Iorotade laster, förderfliga vanor och plägseder utrotas icke lätt. Den lösaktighet och råhet i sedern2, som i det oerhörda antzlet af oäkta barn bevittnar sig, och hvilken ålott uti bristande religiös och sedig odling samt uti outveckladt medvetande af det sanna menniskovärdet kan ha sin grund, utrotas ieke hvarken så lätt eller genast. Och lika