Aftonbladet – 29 mars 1851, sida 2

inna lätt bedöma huruvida de snött af sig hvadfös eydex, eller om de ej blifvit försedde med pas-lvei nde beklädnad, icke såsom tjenstflickor, utan nir som man vanligen ser tarfliga, men anständigt tan ådda borgardöttrar af handtverksklassen. Men lin! 2 två andra hade, sedan omkring ett år förflutit far bh de hunnit lära sig något att väfva, fått den tra en, tro!izen tillrådda af några andra, att det, rä! r dem skulle vara en större fördel, om delski ngo räkna sig till godo allt hvad de redsnrai betat under lårotiden, och deremot åtogo sig tala hvad för dem blifvit utgifvet, samt af tala skilniden med framtida jörtjenster. Oakdt de föreställdes, att de skulle förlora der i, fortforo de likväl i en sådan önskan; och et var således på deras egen begäran, son st förra konirsktet med dem upphörde och ikning i stället uppgjordes, men hvarigenom 8 båda stannads i en betydlig skuld. Sjeifv: eloppet af denna skuld, som uppstod i följe för deras räkning utlagda kontanta penninar, torde emellertid kunna utgöra ett bevis, uruvida de varit så eländigt hållna, som småaren sökt utmåla. Det var således icke först id afskede, utan redan omkring ett år föru,lst om Louise Ades man hade kännedom om denna in skuld, hvilket det stått i bennes skön anv odvita, om hon, i likbet med tvenne af de friga flickorna, hade velat fortfara till slutet ( sin lärotid eller Mars månad 18352, enlig! ontraktet. Emediertid hade Åderman icke ännu vun-. it den färdighet, att bon kunde afbetala myc: et på sin skuid, och detta utgjorde en anled ing hvarföre hon, för att få en viss veckoför jenst, fick flytta till en af de nyligen inrät ade mekaniska väfstolarna, hvilket i Folkets öst kallas ned i ångmachinen. Veckoförjensten för dem, som dervid kunna ordentlig! köta egen väfstol, utgör 5 riksdaler i vecan. Med dessa välstolar, dervid arbetet i Folker: öste afmålas såsom så ansträngande, att hel an måste duka unders, är så beskaffadt, at behöfves ansträngas på hela dagen. Men dessa väfstolar bafva visserligen en annan olägenhet, nemligen att väfverskan derlu hör passa på tiden under vissa timmar ochickel gerna, såsom vid handväfstolen, kan komma och j fi gå när hon behagar. Hvad som nu utgjordeln anledningen att Louise Åderman icke fann sir l, härvid, torde hon: sjelf komma att upplyss;ls men af det sagda är det åtminstone ögonskenligt, hvilken grof vanställning ligger i uppgif ten om den förfärliga ansträngningen. Nog af,l: efter blott några veckor erhöll hon på fabriks kontoret sitt betyg till flyttning, med skuldev inskrifven enligt motboken, men talade ickel. ett ord om alltsammans hvarken med hr Hjert: c eller med sin beskyddarinna fröken Bogen. Sil: snart den sistnämnda fick kunskap om att Åderman hade varit uppe i polisen, och dennaj: först derefter kom till fröken Bogen, begaf sigli den sistnämnda med henne genast ned till fa-1a briken, dervid Aderman sjelfmant bad om ur-l: säkt för det steg hon hade tagit, och anbölll. alt få komma tillbaka till fabriken. Fröken Bogen hade då den välviljan att betala å hennes skuld 50 riktdaler, och föreslog att fabriken skulle efterskänka en lika gumma, hvilket ock skedde. Detta utgör hufvuddragen af förevarande hän. delse, hvilka för öfrigt både kunna och skolal. bevisligen ådagaläggas, och på grund hvaraf lä saren tills vidare sjelf må döma. Folkets Rösts har också anfallit hr Hjerta med bestärmelser öfver andra förmenta lirlingskontrakter, som ionehöllo att sidenfabrikslärlingar antagas på ett års tid, hvaraf de skol: under de första fyra månaderna åtnjuta ingen betalning, under de följande fyra en tredjedel och under de sista fyra månaderna två tredjsdelar af hvad en skicklig väfverska erhåller samt derefter förbinda sig att qvarstanna mo: full betalning ett år, vid 200 riksd:r riksgälds vite. Den som känner hvilken vana erfordras att blifva en skicklig sidenväfverska och hvil sen förlust fabriken kan hafva af misslyckad: arbete i början, skall fi:na dessa stipulationer ganska billiga. Emellertid är det ett faktum, som när som helst kan bevisas och intygas af samtliga arbiltspersonalen vid Barnängen, at bland några och 20 personer, som derstädes varit antagna såsom lärlingar, finnes in gen enda, som ej kommit i åtnjutande af fulla betalningsvilkor tdigare än kontrakte bestämt, och af någon betalning, så snart de kunnat verkstöla något an:agligt arbe:e. Likaså finnes bevis att tillgå att lärlingar, engagerade efter detta kontrakt, det oaktadt fåt: lemna fabriken, utan att någon fråga dervid uppstått om ersättning eller vite. De ifrågavarande kontrakterma, ehuru i första begynnelsen ingångne med några få, bafva således aldrig efter ordalydelsen varit satta i utöfning och endast en uppsitlig illvilja har kunInat föranleda åberopandet deraf såsom någonting hårdt, så mycket mera då man känner, latt de som vilja blifva väfverskor, annars pläga Inågon tid ej blott underhålla sig sjelfva utap lock betala för sig hos någon äldre väfverska lunder vissa månader. Vi hade helst önskat bespara os3 sjelfve besväret af denna relation och läsaren mödan a! dess genomögnande till dess tryckfrihetsmåle! är utageradt. Men lögnen och smädelsen bafv: vid detta tillfälle varit för mycket försåtliga. för att längre lemna anfallet åt tystnaden. Märkmärkligt är ock utan tvifvel, att en poliskommissarie, varit fårdig att gå herr Franz Sjöberg tillhanda med ett på tjensteed, afgilfvet betyg, hvari förekomma åtskilliga högst kuriöss: uttryck rörande poliskommissariens samtal meg väfverskan Aderman. Detta betyg, afgilvet ut: ett sådart ämne, utan att andra parten blifvit tillfrågad eller någon upplysning om rätta förhållandet sökes, utgör emedlertid ett nytt be: vis på de goda försänkningar som Folkets röst tyckes hafva i polisverket, och att det intima förhållandet med kommissarien Jäderin således icke är det enda i detta afseende. COS TMT IAS Be ke PF OM Re Rära madarhatara I fidningar pPp