Aftonbladet – 29 mars 1851, sida 2

tt förtroende tidningen kunnat ullvinna sig, nogsamt kändt, äfvensom den snart sagdtini rtvillade ansträngning, som från ett och an-kc tt håll egt rum att underskjuta främmande (ni h egennyttiga motiver under Aftonbladsförggarens handlingssätt. Äfven om man härd medgifver ett rikligt utrymme åt den ledar unden öfver den framgång som Aftonbladet tj ;b dess förläggare rönt, så lär dock i helaist rt lands historia saknas föregående exempel,X t någon offentlig eller enskild man varit så, om Aftonbladets förläggare, utsatt för ett konqvent fullföljdt system, att utan framläggande skål se sma afsigter misskända, sina motier förvridna, sin karakter häcklad, äfven på rund af företag, som annars anses lända en edborgare till heder, nemlizgen för användande f til, krafter och besparade inkomster på nya idustriella företag. Allt detta har dock kunnat af den som ut: jort föremål för anfallen, ses med så mycket vera likgiltighet, som dessa genom sjelfva in grundlösbet och det tydligt sökta deri, för et mesta fallit ned till det löjliga, och saknat Ut fotfäste. Vid sådana omståndigheter, och då sjelfva örsökens långvariga fruktlöshet att kunna på ågot sätt åtkomma br Hjerta såsom enskild nar, möjligen ännu mera på vissa båll ökat örbittringen emot Aftonbladet, måste dettydigen utgöra en god och efterlängtad fångst, om et lyckades, att åtminstone en gång få tag uti tt skenbart faktum, som genom utstyrsel med n mängd tillsatta dikter och injurier kunie framställa en man, hvilken hittills i sina nskilda förhållanden haft den lyckan att njuta nedborgsres aktning och förtroende, såsom ia enting mindre än en egennyttig barbar, hvilen ville obehörigt rikta sig, till och med på ärolösa barns bekostnad. Enhvar kan lätt nse hela betydenheten af denna utråkning, om ien lyckades. Ett sådant försök är det som blifvit gjordtl tf tidningen Aterigen Folkets röst, i den nu ill åtal anmälda artikeln af den 22 dennesl: ch ytterligare i denna dagens nummer. Sacen handlar om en väfverska vid de af hri Hjert2, tillsamman: med fransmannen J. M Tronuillet, bär i bufvudstaden anlagda sidenfabrik, vid namn Louise Aderman. Enligt velertaget bruk vid alla sidenfabrikerna härstäles och formligen inprotokollerad öfverenskommelse mellan fabrikgaterna inskrifves i väfverskornas betyg, när de flytta, deras sku!d för uttagas förskotter, och hvilken godtgöres sålunda, ått dh blifvande patroner vanligen afräknar 1 riksdaler i veckan, till dess skulden är betald. Detta var äfven händelsen med en väfverska vid namn Louise Åderman, som för några veckor sedan flyttade från den ryssnämnda sidenfabriken, och som då hade en ovanligt stor skuld, af 174 riksdaler 24 sk. riksgälds, hvars tillkomst här nedan närnare skall upplysas. Åderman lärer då icke genast kunnat få kondition på annan fabrik. Yen i stället att tillkännagifva detta för egaren till den fabrik, som hon nys: hade lemaat, hade hon, på några främmande persoaers inrådan, begifvit sig upp i poliskammaren och der sökt råd huru hon skulle bete sig. Detia är nu det enda sanna factum i hela ien lömskt bopsmidda historia som Folkets Röst uppdukat, och hvilken går ut på ingening mindre, än att sedan några flickor vid katholska skolan blifvit antagna till lärlingar vid sidenfabriken på Barnängen på fem år emot åtnjutande af mat och kläder, men dervid varit så illa hållna, att de snött af sig nä2tan allt hvad de hades, och vidare Louise Åderman särskildt nyligen blifvit förflyttad ned i ångraaschinen, med hvilket ansträngande arbete hon omöjligen kunde stå ut, så hade hon slutligen sett sig nödsakad att flytta, och då fått berörde stora skuld sig påskrifven i hetyget. Ordställningen i artikeln är härvid sådan, som om skulden skulle tillkommit alldeles utan att hon kände huru, och sålunda varit ett verk af ett egenmäktigt godtycke; ja, rentaf ett rofferi. Då nu härjemte på dessa sammanställda tillvitelser grundas ett broderi af de skymfligaste tillmäten, utan all undersöknivg huru med s2ken verkligen förhöll sig, torde läsaren finna ursäktligt, om vi ej längre dröja att gifva en kort upplysning om hela förhållandet för att ådagalägga hvilken infernalisk beräkning ligger uti detta Folkröstens förfarande och försök att nedsätta br Hjertas borgerliga namn och rykte. För det första torde vara nödigt upplysa, alt enligt det kon!rskt som eger rum mellan fransmannen Trouillet och hr Hjerta, skötas göromål!en vid sidenfabriken ensamt af den förre, hvilken också ensam her befattningen med arbetarpersonalen. Alla öfverenskommelser med :rbearne hafva således blifvit träffade af herr Trouillet, som äfven har tillsynen öfver arbetet och bestrider sflöningen. Hr Hjerta har endast någongång tillfälligtvis trgit befattning dermed. Hvad Lovisa Åderman beträffar, så skall hon ock sjelf intyga, att kontraktet om hennes läro:id m. m. afslutades med hr Trouillet, och att hon aldrig ens derom talat med hr Hjerta. Eiter denna preliminära upplysning komm: vi till sjelfva hufvudsaker, som är följande: I Mears månad 4849 afslöts ett kontrakt emelian direktrisen vid katholska församlingens fattigskola, fröken Caroline Bogen och br J. M Trouillet, bvarigezxom den sednare förband sig att på tra år (icke fem såsom Folkets Röst falskt påstår) emottaga fyra flickor ur nämnde skola vill lärlingar vid sidenfabriken, att under den tiden lära dem hvad som tilibör en väfverska och ait bestå dem mat, kläder, husrum, ved och tvätt. (Flickorna hade förut åt: ojutit vaderbåll och uppfostran på katholsks församliagens bekostnad). Detta kontrakt skal framdeles under rättegången företes i original De fyra flickorna kommo åfven till fabriken ler tre deribiand ännvu äro qvar. De inac korderades för maten mot 3 riksdaler för veckans söcknedagar hvaremot de om söndagar. aa efter gudstjensten varligen qvarstannads ill middagen hos fröken Bogen, som ock fort for att besöka dem och visade dem mycker åmhet. 14 JE JA PK Fr FE 1 JA