Aftonbladet – 20 mars 1851, sida 2

hans outgrundliga själsdjup och lika litet der omätliga höjden af hans tänkande ande ifrå att blifva förälskad i en dam, hvilken då na turiigt-i3 måste ega himmelsk skönhet, engla lik karakter och alla. möjliga talanger, och hvilken sublima kärlek han ändtligen låte benne förstå genom bans dunkla ögons oändligt talacde, djupt vemodiga blickar, som oupp:hörligt hvila på henne. Oaktadt allt detta måste han någon tid just till fördel för desss alltsägande, djupt vemodiga blickar, spela grym och bölja sig i en filosofisk mask. Damer nappar på hans omenskliga älskvärdighets krok som en fångad gvldfisk, till dess han ändtliger afkastar lejonbuden och lugnar henne så, som Clown i midsommarsnattsdrömmen försäkra däfnerna, att han icke varit något verkligt le: jon, och att de alltså icke hafva någon anled: ning till ångest. O Gud, huru rörande äro dessa alltid, och alltid åter misslyckade teckningar af manlig: karakterer, dessa linier, hvilka en matt darrande hand sammanfogat till en bild, som icke framställer bvad den skulle — en man — men väl förråder qvinnobjertats alla inre önskningar och en trängtan, som evigt blilfver ouppfylld. Salentin Guvolding hade, igenom sin natur bvilken var begåfvad med saktmod, vekhet. ett visst andligt värde och igenom sorgfållig uppfostran biifvit en sådan man, hvilken kunde passa till framstående figur i en af fruntimmershband utkastad lefnadsbild. Men ban hade tillika egenskaper, mindre tjenliga för en sådsn bild, — egenskaper, i hvilka han3 styrka och hans svaghet bestodo och som, då de betogo den idealiska glansen en stor del af sina strålar, blott gjorde menniskan intressantare, såsom en verkligheten tillhörande och med oss på samma väg vandrande gestalt. Han ver fram. för allt i högsta grad äregirig och stolt, men snillrik nog att inför sig sjelf försvara alla de åsigter, alla de steg denna äregirighet, denna stolthet ingåfvo honom, raed en sofistik, sor kunnat biifva högst farlig, om ieke grunddragen i hans karakter varit orubblig redlig