Aftonbladet – 20 mars 1851, sida 2

nicg, menar man npaturiigtvis icke det slags exercis, som fordras för paraderna och de stora lustlägren, utan vad ock af ordet uttryckes: sYjutfärdighet, Att en sådan vinnes under tra å fem dagars ändamålsenligt anställd målskjuining af dem, som någonsivu kunna lära sig skjuta, är tillräckligt kändt; och våra bäsia enskilda skyttar torde icka hafva någon sin på egen hand, ännu mindre under en upplyst och kunnig ledares: ständiga tillsyn, haft tillfälle att i samma grad begagna tid och tilldehör. Enhvar inser lätt, hvilka kostnader som pu utså för beklädnad, beväring, utredning m.m. hvilka icke behöfde förbrukas om folket fick i orterna öfva sig i målskjutniog allena. Mearcher och vändningar m. m. kunna bäst läras i foltskolorna, samt, då uppbåd behöfdes, exercis säkert ueder samlingsoch marschtiden till gräns eller kusterza medhinnas. Det måste verkligen förvåna erhvar, som jemför Rikets Ständers skrifvelse af den 8 Juli 1848, angående den Kongl. proposiiionens af den 48 Nov. 1847 1:a, 2:03, 3:e och 4:e punkter, stt finna en så förvänd tolkning deraf, som utskottet tillåtit sig. Di der står, i tydliga ord, att med baväringsmanskapets sullagande till vapenöfaingar bör förhållas hädanefter såsom hittills,, så måtte väl beslutet åsidosätts, då manskapet ullagits på helt annat sått, och det är uti det sättet, hvilket ock väckt allmänt miss nöje i hela landet, som man begärt en ändring, enlig med Rikets Ständers beslut, Denna utskottets tolkning får dessutom ett vidunderligt utseende, då, sisom kändt är, Konstitutionsutskottet ansett rådgilvaren i kommandomål hafva handlat i detta afse ende i strid med Rikets Ständars beslut. Hrvad angår rätuigheten för baväringsynglingarne att få välja vid inskrifningen, huruvida de vilje tjena till lands eller sjös, så ansigs detta såsom et ef hufvudvilkoren för beslutet om allmänna bevä ringsmanskspets inrättande, och utskottets skäl dersmot är ej antagligt, då man af mönserrullorpa vet, avilken styrka som kan påräknas för lendtoch sjöförsvaret. Det torde: vara tid att fästa såväl riks ståndens som hela nationens uppmärksamhet uppå eit förhållande, som både Regeriag och Siänder tyc1as förgäta, men som för bibehållanda af folkets rätt samt allmänt lugn och säkerhet måste framdragas. Det är nemligen, att, enligt hvad riksdagsbeslutet år 4812 3 utvisar, Rikets Ständer ansatt den vigtiga frågtn om nationens allmänna värneplig! vara af den ömiåliga natur, att de offentligt förklarade sig hafva enhälligt fattat beslutet derom. Detta. i förening med Rikets Ständers yttrade åsigter om försvarsangelägenheterna 1809—40, gör det till ep pligt för oss att ständigt anse denna angelägerhet såsom en nstioness välfärdssak, hvilken bör erfordra endrägt och förening utaf alla samhällsklasser. Det är då sorgligt att finna, buru rioga afseende de andre riksståndea syaa: egna åt Bondeståndets eniga Önskningar om rättelsa i det sista året följda, icke endast synbart otjenvliga, utan, såsom nämdt är, emot Riksens Ständers 1848 fattade beslut, stridande sy stem för manskapets uttlagande till vapenöfning, samt öfningarnes verkställighetssätt. Det är väl ändock slimogen, som saken hufvudsakligen gäller. Det är dess söner och anhörige och tjenare, som utgöra fem-sjettedalar, om ej mera, af nela baväringsstyrkan. Det är då dess billiga fordringår, som borde motsvaras; och om än det vore så, som utskottet antyder, stt Rikets St. vid sists riksdag skulle så oförsigtigt beslutat el!ez så ofullständigt uttryckt sin vilja, att den i hela landet öfverklagade pDyheten derigenom kuanat införas, si borde väl missförhållandet nu välvilligt afbjelpas. Eller tror man, att det i lärgden kan befordra fosterlandets väl och trefnad, att framhärda i systemer, som ogillas af allmänna tinkesättet, fordra öfverdrifna ansträngningar och uppoffringar af folket. samt påtagligen visa sig icke motsvara ändamålet? Jag vill ej ingå i vidare vederläggning af den satsen, att en mönsterherre kan bättre bedöma om ea yogling är lämplig ull kavalleriet, artilleriet, seppör 0. 83. Y., än psrsocen sjelf. Jag beklagar att vår Mmilitär-organisation är så orimlig, ait under djup fred, då Ingenting gör det behöfligt, tvånget skall göra skyldigheten, att försvara fosterlandet, så motbjudande, att, då verkliga behofvet uppstår, natiooen möjligen förlorat hågen dertill. I det fallet kan itminstone Bondeståsdet säkert intyga, att, likasom förr det gjort allt för att värna fosterjorden, skola dess söner äfvan åter göra det då det gäl!er; mer det fordrar derföre ock med skäl, att deras krafter, id och tillsåndar skola sparas under tidrymder, då jet icke behöves; he!st då det gäller ärdamål, hvila genom sjelfva organisationen icke endzist äro tvifvelattiga, uten Dära nog gränsa till det påtegligen onyttiga. Jag tror af alla dessa skäl, att utskottet dorde på annat sätt behandla mrtionerna och dessu(om att denna fråga bort ställas i samband med den allmänca, om en förändring i försvarsverkats organlsation. I M 58 afstyrkes en väckt fråga om förindradt användande af böter för vanvård af oummerhäst. —