Aftonbladet – 20 mars 1851, sida 2

att produkterna, som i Brasilen måste ismlastas, betydligen stiga i pris, under det aflastniingarne på Sverige ega rum, och vanligtvis åter fellm, efter det den svenska flottan väl buonit blifvit expedierad. Min öfvertygelse är, att importen hädanefter af kaffe, socker, m. m. kommer att hit verkställas likesom hittills från sjelfva produktionsorterna, med den skillhad, aw de beordras till limiterade priser och frakter, och, om ej dessa limiter kunna utföras, återstod alltid för den svenske importören att förse sig med den behöfliga importen rmaedelst inköp ef flytande laddningar, hvarå alltid tillgång finnes på de större utrikes handelsplatserna.n Såsora en naturlig följd af den engelsika navigationslagen och Kongl. Mej:ts nådiga förrordning af d 26 Oktober 41849, ega engelska fartyrg numera åtnjuta sagde tullförmåner, hvilka ursprunggligen blifvit gifae åt svenska skeppsredare, till direekt, af dem iiliförene icke försökt, handelsgemenskap rmed aflägsnere länder, och att derigenom bereda en ny afsättning af svenska produkter. pDen engelska navigationslagen har sålunda haft det goda med sig, att vi sjelfva måste inss nödvändigheten af ett snart upphörande af nämnde tullförmåner, gifne till premium åt skeppsredare och större importörer, hvarigenom staten under åratal blifvit beröfvad en så högst betydande tullintrad, som jag bär ofvan haft äran styrka. Såsom skäl emot tull-lindringen amföres här att densamma uppmuntrat till en föga lönande export och till en import för det mesta större än behofvet och dyrare än om den skett på den naturliga vägen. Då vi öppet belkänna att vi söka atvända det lifsfarliga slag, :hvarmed en del af den svenska industri, som med ett kollektivt namn kallas skeppsrederi, nu hotas, så måste de anfallande med hr 8. i spetsen få anses egande ett motsatt intresse, som vill förändra svenska bandelssjöfarten från hvad den nu är till hvad den var i slutet af förra århundradet, då nästan hela vår handelssjöfart bestod af en mängd småfartyg segllande på Hamburg, Lybeck, Amsterdam och London, hvilka fartyg måbända nu till en stor dlel kunde suppleeras af ångfartyg. Detta slag aff skeppsrederi torde lämpligast kunna betecknas med benämningen: kustfart, hvilken del af sjöfarten genom ifrågavarande förändring väl erhölle den del af den aftynande större sjöfarten, som består uti import af kolonialvaror, mer aldrig kunde öfvertaga nden föga lönändes äporten, bvilken utan tvifvel med få undantag komme att besörjas af utlänningar. Att denna export varit föga lönande för den, som är van matt skära guld med täljknifvars; kan svårligen bestridas, men det finnes: dock mångtuken, som skaffat sig och de sina skälig utkomst genom att besörja den export, som man nu rill spela i fremmande händer. Det är icke healer rätt statsekonomiskt klokt att utdöma en industri derföre att den är föga lönande. Måhända torde man uti detta misstag, som ofta hos oss begås, få söka en af hufvudorsakerna till den långsamhet hvarmed: det industriella lifvet i Sverige utvecklar sig. Man är vanligen för beqväm för att, genom tätare omsättmingar i varor och någon, fast ringa, förtjenst på hvarje sådan omsättning, förskaffa sig en bandelsvinst, som man tiil lika belopp vid någon mera sällan inträffande lycklig konjunktur med mindre arbete kunnat på en gång erhålla. Men bufvudvilkoret för all industri är en liflig omsättning, och den handel, som blott går ut på att afvakta den båsta konjunktur för en vara, har mera likhet med spel än med idog verksamhet. Beklagligen synes fallenbeten för det förra öfverväga fallenheten för den ssdnare, men, att en dylik tendens skulle af vån statsekonomer gillas genom påståendet, et en föga lönande fast säkert påräknelig frtjenst borde bortkastas blott derföre att den vir föga lönandex, torde få anses såsom ett prof på den statsekonomiska vishet, under hvars ledning den svenska industrien framträder till täflan med fremmande nationer. Att af en köpman höra talas om en import för det mesta större än behofvet låter som en barnsaga. Om importen för det mesta varit större än behofvet, så skulle ju årliga öfverskotter uppkomma, och hvar finnas de? samt till hvilket belopp anser hr S. att dessa öfverskotter kunna komma att belöpa sig, innan förhållandet reglerar sig sjelft? eller skall sådant kunna fortgå till det oändliga? Föjr den, som det ringaste tänkt på handelns nattur, är solklart att, om ett dylikt abnormt förhållande inträffar, detta, innebärande sitt eget korrektiv: prisernas fall, snart rättar sig sjelf, men hvad som är mindre klart, om ej alldeles obegripligt, är huru dylikt kunnat brukas till skäl för tull-lindringens upphörande. Dock allting låter bruka sig, särdeles om man är reducerad till valet emellan en klen eller ock ingen motivering för en framställning till förmån för ett mäktigt intresse, som måhända icke anser sig behöfva prestera annan bevisning än den mindre vältaliga, som ligger uti de flesta rösternan. Vidare anföres om denna direkta import, som man ej nog kan klandra, ait den är dyrare, än om den skett på den naturliga vwvägenn. Återigen ett besynnerligt föreställningsssätt af en köpman. Om tull-lindringen icke beihöfver borttsgas för annat ändamål, än att förhindra importörer, att förse sig med samma vafa dyrarex, d. v. s. till ett högre pris, än för hvad den på annat håll kunnat erhållas, så behöfves ingen reform, ty sådana importörer ega vi lyckligtvis icke många och dessa få gjorde bättre att afstå från en handel, som också måtte vara: föga lönande,. Hvad återigen dten naturliga vägen) för importen beträffar, så måtte den vara den, hvarpå en vara utan att ffördyras genom att gå genom mellanbänder, föres lirekte från produktionsorten titldet ställle der Er —————n nom, som sagdt, älskvärd och med de egenskaner hon fordrade hos den man, åt hvilken hon