Aftonbladet – 20 mars 1851, sida 2

nom, som sagdt, älskvärd och med de egenskaper hon fordrade hos den man, åt hvilken hon ville anförtro sin lycka och sin framtid; vidare trodde hon att ban, oaktadt sina åsigter och kanhända utan att sjelf veta det, älskade henne, och ändtligen var bon inom sig öfvertygad, att så snart Salentin blifvit med henne förenad, skulle kärleken infiona sig. Dessutom kunde väl för egenkärleken och egoismen gifvas en angenämare och mera smickrande ställning, ån att högaktas och äras af en ädel, en stor framtid väntande man, och derföre med största samvetslugn icke vara förpligtad återgifva något, emedan vilkoret: ingen kärleko, blifvit på förhand stipuleradt. Också var Salentins anbud, så sällsamt det ärm kunde synas, en hyllning, hvilken, såsom alldeles ny, verkade på henne. Han sade ieke, hvad hon alltför väl visste, att kon var skön o. s. v. utan ban tilltrodde henne vilja och kraft att befordra hans stora och vidtsväfvande planer; bon såg sig indragen i en inflytelserik politisk sfer, i hela glansen af en Longueville, en madame Stael. Adrienne vistades nu, efter Salentins önan, för sommaren på sin egendom Elsenburg,som åg i närheten intill Guolding; men, hvad lade väl nu efter några veckor blifvit af de så örståndigt och med så mycker egoism och vishet slutna förbundet? Vi hafva sett det. Adrienne var svartsjuk på Salentin och Salenin på Adrienne, och begge älskade alltså hvarundra. Ingen af dem ville begå inkonseqvenen att tillstå det, utan stodo nu. begge formigt fiendtligt beväpnade emot hvarandra. Då salentin af sin vän Hardenstein erfarit, ati ans bref tili denne bifvit af Josephine Tresenheim brutet och läst öfverlemnadt, under let att han sjelf. erhöll ett annat ifrån Aidrione till hennes väninna, insåg han, att peiolen i hans bref angående Anna måste åsbhdkomma en kris. Adrienne åter, djupt sårad som qvinna, visste i sin nöd intet annat melel, än att igenom Hartwig, och efter erhållen visshet angående Anna, äfven frambringa denna Krig. (Forts. )