Aftonbladet – 20 mars 1851, sida 2

tillika är man böjd att tåga ironiens och satirens vapen till hjelp, emedan man inom sij känner ett ställe, som emot kärlekens anfal lemnar eit svagt och osäkert försvar. Så inträffade, att Salentin och Adrienne öfverbjödo hvarandra i kärlekens fördömande. I sjelfva verket var den ene förargad, att den andre var af samma mening och icke åtminstons i afseende på denne gjorde ett undantag; och så fortforo de begge att häftigt utfara emot det arma bhbimlabarnet, kärleken, och sedan de uppnått högsta höjden af ömsesidig bitterhet, slutade grefve Salentin Guolding med att anbålla om Adriennes hand. Blott ingen kärlek! sade ban; putan ett Sktenskap, slutet, för attiskön förening uppnå lifvets högre, ädlare oeh vigtigare ändamål, grundadt på ömsesidig obegränsad aktning oeh förtroende, sammanfogadt af oumbärlighet. Högt värderade Adrienne, jag skall aldrig göra er någon kärleksförklaring och aldrig aferbegära kärlek; men jag skall uppfordra allt, för att göra er lefnad lysande och lyeklig, så lycklig och försäkrad den kan vara, då den stödjer sig på skuldrorna af en redlig man, som eger er aktning och er tillgifvenhet. Jag skall af er blott begära att ni gör mina intressen till edra och understödjer mig på den bana jag finner nödig att inslå, för att uppnå mitt mål, som alltid skall vara ädelt och er värdigt. Jag vet, att vi skola blifva lyckliga; våra själar äro beslägtade igenom sina sympatier, våra grundsatser geaom lika åsigter. Vi skola blifva oumbärliga för hvarandra, ty jag tror, att intet starkare band gifves, än gemensamhet i ädla, stora och för tillvaron värdiga sträfvanden; en gemensamhet i tankar och vilja, som eger vida större garantier för varaktighet, än gemensamhet i en känsla, som, uppkommen i dag, kan försvinna i morgon. Afgör nu min lycka, Adrienne; ty min lycka skall ni blifva, jag känner det; men hvad jag som vilkor derför föruteätter och oeftergifligt fordrar är: ingen kärlek !n Efier några dagar samtyckte Adrienne att gifva SUentin sin hand; ty först fann kon ho