Aftonbladet – 17 mars 1851, sida 2

och tog en tjock atlas-klädning efter modernaste snitt, som bon egentligen mindre gerna nyttjade, emedan hon kände sig mera behagligt bemmastadd i en enklare habit. Omkring handlederna fästade hon fina spetsmanchetter, satte en diamant-ring på fingret, en guldbrosch vid bröstet, för att med den fästa en fin, broderad tyllkrage, och sedan hon slätstrukit sitt rika, blonda hår och ordnat flätorna, gladde hon sig vid en anblick i spegeln, att en furstinna sjelf icke borde blygas att erkänna henne för en nära slägting. På kallelse gick hon sedan ned. Då hon inträdde i matsalen, väntade redan på henne pastorn, tanten och herrn, som så sinnrikt skyddade sina ben och fötter emot kalla luften. Fröken von Keppel presenterade henne: Anna Wernbolm, en aflägsen slägting till mig, om hvilken min kusin, grefve Salentin Guolding nämnt för er, herr pastor. För pastorn, en bögväxt man, med ett grånadt och påfallande skönt presthufvud, men med nigot stränga drag, var denna frökens cmständlighet synbart besvärlig. Vet redan, har redan länge vetat, sade han, och zedan han yttrat några vänliga ord till Anna, bad han sina gäster taga plats. Men hvad bar ni tänkt på, fröken von Keppel,, hviskade han efter en stund till denna, som satt jemte honom, hvad skola wi bär i vår by företaga med en så förnäm cch putsad dam Ja, det är sällsamt, huru högfärdigt man nu för tiden utstyr sig, svarade den garala fröken högt, i det hon uppmärksamt betraktade Arna. Säg, barn, nyttjar du sidenklädningar på hvardagarne ?n Nej, sade Anna lifligt, blott på högtidsdsger, och jag hoppas den, då jag bitkom, alltid för mig skall bhfva en sådan; men ni bar rätt, fastän ni förut anmärkte ... Pastorn sig upp ocb skakade på hufvudet. Fröken von Kippel syntes icke förstått svaret, utan fortfor genom hvarjebanda anmärkningar låta Anna förödmjukande känna, huru stor nutidens dårskap var, att bära kläder af svart siden, och så onaturligt skurna klädnpingar med