Aftonbladet – 17 mars 1851, sida 2

hekännelse. — Det väntade föredraget af hr notarion Brinck om engelska juryiarättningen medhancnnps icke ienna afton. Femte qvartett-soiren gifven af hrr Randel, DAubert, Meyer och Sack. Denna soirg, hvarvid hr dAubert var primarius, börjades med en qvartett af A. F. Lindblad (A-dur), som, oss veterligen, ej förr varit offentligen gifven. Ea violinqvartett af inhem:k komposition tillhör redan sällsyntheterna, och änsu mera en så postisk uppfioniag, ett så gediget arbete, som det man finner i detta verk. Qvartetten består af fem satser i Allegro, Menustt, Andante (med variationer), Scherzo och Final. Första satsen eger jemförelsevis minsta intresset: den är väl arbetad, formaliter oklanderlig. men innehåller föga sångbar melodi. Menuestten inoebär en moillmelodi af sällsynt skönhet, hvars lyftning ingenstädes förlorar sig, och äfven trion är utmärkt vacker; denna sats förenar fantasirikedom med klarhet. Andantet är enkelt och eger åtskilliga sianrikt tänkta variationer; Scherzot, lifigt och faniastiskt, tar sig synnerligen väl ut efter det lugna Andantet, och äfven denna sats har en ypperlig trio. Finelerna äro för nyare tonsättare de farltgaste klippor! roan vill öfverbjuda sig sjÄlf i förvånande tan keflyg!, i osrhörda sammanställningar, och ger vanligen dessa satser en omåttligt lång utsträckning. I detfa fisal finaer maa luga och klarhet, utan ait hvarken idcerna eller deras kombinationer falla i det matta; derjemte är formen concis och fri fån öfverflödigt tonprål. Qvartetten i sin helhet eger ci: serskildt intresse deruti, att den aldrig beträder de a!vägar, hvarifrån man icke kan frikänna den nya sxolan och ej heller alltid ifrågavarande författare sjelf; för öfriat känna vi, utom de klassiska qvareiterna, få arbeten i desna väg, som enligt vår tanka, kunna mäta sig med denna komposition. Ds öfriga båda qvartetterna voro bemtade ur den klassiska skolan. Mozarts D dur-qvartett (MM 10) är en bland denne mästares mindre kända verk, ehuru den, serdeles beträffande de båda mellansatserna, utan wvifvel är att räkna bland haos herriigaste skapelser i deana ganre. — Beethovens F-dur-qvartett (24 1) år ett allmänt bekant mästerverk, hvari förnämligast Adsgiot tillhör B:s mest sublima och karakteristiska ingifvelser. Programmet var sålunda äfven denna afion ganska intressant, och exekutionen i de flesta fall god såsom vanligt. I detta hänseende nämna vi bland snnat adagiosatsen i den sista qvarteiten, som gafs utmärkt väl. H. E. H. Prins Gustaf bevistade soiren. —u— ———— — Om Arbetareföreningens sista sammankoms: läses i tidningen Demokraten följande: Sammankemsten öppnades med uppläsande af petitionen till kungen, rörande upphäfvandet af förordningen om gesällvandringarne. Bestyrelsens utlåtande att under nämnde petition skulle tecknas: Arbetareföreningen i Stockholm genom dess bestyrelse, hvarefter följde endast bestyrelseledamöternas namnteckoiog. samt att petitionen, sålunda expedierad, skulle till Bildniogscirkeln öfverlamnas, för att samtidigt med de der erhållna underskrifter till kungen öfverlemnas, blef efter någon diskussion godkänd. Derefter upplästes Thori!lds förslag till tryckfrihetslag jemte motiver, framlemnadea till konung Gustaf IIT. Derefter fortsattes uppläsniogen af Silkesharen på Hagalund. Ett vid en föregående sammankomst inlemnadt försleg till en mat-association företogs nu, och föranledde en liflig diskussion, ssdan de allmänoa grunderna för associstionen blifvit kungjorde, och föranledde det beslut, att alla, som intresserade sig för nämnde sssociation, skulle thorsdagen der på sam manträda i föreningens loka!. Det öfriga af aftonen upptogs med diskuterande af en väckt fråga om anskaffande af ett foriepisno för sångrarnes behbof. Slutligen fann man på föreningens svarta tafla en fråga anslagen, så lydande: Bör något svaras på de anfall, som tidt och ofta emot Arbetareföreningen göras uti tidningen Folkets Röst?, Frågan upptogs genast till diskussion,. men blef afgjord genom enhälligt bifall till en ledamots förslag att tillämpa ett moment i 5 8 af den under af:onen upplästa Thorildska tryckfeihetslagen, så lydande: vSmädelser och pasqviller, i sin natur en nidings vapen, lemnas fritt åt dem, som vilja vara utan ära bland sina medborgare.np — — Vi meddela här en uppgift på Stockholms folkmängd: 1849. 1850. 1851. Clara och Kungsholms förs:r 45.460. 46,0214. 16,3537. Jacobs och Adoif Fredriks före:r . . . . 46,610. 16,786. 17,054. Ladugårdslands och JohanDis förs:ir. . . . . . 48488. 18.381. 18,800. Staden inom broarne . . 42.643. 13.020. 42 985. Maria församling. . . . 492.376. 12.344. 12,717. Catharina d:io . . . . . 14,841. 15,023. 15,177. Summa 90,418. 91,545. 93,070. MMM—X — Det har på de sednare dagarna åter omtalats att sedan det bolag som af Hans Moj:t Konungen köpt en del af de såkallade Gellivaare jernoch sågverken i Norrbotten, begärt, och Hans Maj:t medgifvit återgången af detta köp, anbud å samma egendomar skall vara gjordt af ett utländskt handelshus. Om detta rykte bekräftar sig, vore det så till vida intressant, som man finge se huruvida den länge omtalade planen tilien jernväg från Gellivaare malmberg och hafvet derigenom kunde komma till stånd genom nedlåggande af ett större kapital. För den svenska jernverksrörelsen vore detta af stor vigt genom den tillgång som dymedelst vunnes å den rika Gellivaremalmen; men möjligen torde hela saken i allt fall ännu för någon tid möta ett hinder uti den ännu nog allmänt rådande fördomen, att rättigheten till utförsel af svensk jernmalm skulle verka ruinerande på den svenska jerntillverkningen. Det finnes nemligen ännu en hel mängd personer som, okunniga derom att jernmalmer, fullt jemförliga med de svenska (möjligen med undantag af Dannemoramalmen) finnas på många andra ställen hvarifrån utförseln är fri. Samma prohibitiva mening rådde äfven ännu Lr MM cm mar om mm 2zzoÅo I