Aftonbladet – 17 mars 1851, sida 2

Men, Anna, hvarföre kommer du i den gaml: utblekta klädningen? Du ser ju ut som er kammarpiga, barn. Huru kan jag så presen: tera dig som min slägting för herr pastorn och hvad skulle man tänka, om man såg mig hafva en sådan kusin? Du kunde skrifvit, ati du behöfde ...n Jag kan genast kläda mig bättre, afbrö Anna, rodnande. Ja, gör det till aftonmåltiden , du får då se herr pastorn. Jag tror, att jag redan sett korom. om de är herrn, som upp emot taket gungar 1 su länstol? O, min Gud! ropade den gamla fröken huru kan man vara så enfaldig att taga der fåniga menniskan för pastorn! Hon skrattade högt härvid, synbart i ingen annan afsigt, är att låta Anna känna sin dumhet, i hela des: oförlåtliga höjd, att anse en svartklädd, latin talande, en stor foliant studerande narr föl pastorn! Fröken ringde efter en piga, som tillssde: att föra Anna till sitt rum och biträda henne om hon behöfde något. Anna gick icke sär: deles nöjd med det emottagande hon funnit hos dena gamla damen. Rummet man anvisade henne var emedliertid ganska gladt; det låg på prestbusets gafvel och var nätt och snyggt. Pigan hade satt ett glas med maj-klockor på bordet och upphängt rentvättade gardiner; framföre fönstret stod ett högt äppelträd, hvars blommor berörde rutorna cch genom hvars grenar man öfversåg enskilda partier af det sköna landskapet, bergsiräckningen och äfven slottet Massepbach. Men Anna gaf nu föga akt derpå. Hon var sorgligt stämd ocn tänkande på sin nyss förlorade älskade mor, kände hon sig så öfvergifven hos den ovänliga tanten, till dess bon af idel medlidande för sig sjelf började bögt gråta. Men ändtligen fattande mod aftorkade hon tårarne och dammet ur anpsigtet och framtor ur sin koffert, som blifvit uppburen, en annan kostym, i hvilken hon var säker, att tanten icke skulle b!ygas för henne. Som hon ännu bar half sorg, måste hen nyttja svarta färgen