Aftonbladet – 17 mars 1851, sida 2

dragen berättelse redogöra för densamma, Talarnes långa anföranden, af hvilka en del voro skriftliga, hördes icke ens riktigt på läktaren, dels derföre att konversationen nere i salen borttog ljudet, dels ock derföre, att yttranden från vissa platser alltid höras illa der referenterna sista, då talarne vända sig åt andra sidan dear landsmarskaiken har sia plats. Den möning som sesrade framställdes först af friherre Palmstjerna. Han trodde icke, att den delea af bankovinsten, som utskottet velat tilldela stasens allmänna bobof, kunde mycket verka till myntvärdets upprätthållande, men han trodde att den, tillika med tillgångsrne i riksgäldskontoret;, behöfdes för statsutzifterns. Han ansåg det dessuttom orätt att låta någon del af bankov nsten qvarliggga i banken och ogillade de motiver, som bankoutskottet åberopat, nemligen de, att som bankenss ställning redan sista riksdagen betydligt förrämrats, i det att bankens metalliska kassa nedgått från silfszer rdr .8,25(0,220: 44. till oo . . ss ss ÅTTA ADA: 147. eller med . . . . . .silfver rdr 3,678.725: 43. motsvarande i rdr bko . . . . . 9,809,935: 40. och uttagningen af silver dagligen fortgår, samt genom lånefondernss anlitande beloppet af utelöpande sedlar är i stigande, under det att sedlar ingå för uttagande af silfver, så borde en nödig försigtighot och omtanka för bankens bestånd fordra, ett banken icke må förmadelst en större utsläppning af sedlar befordra den metalliska kassans förminskming, utan en del af den upplupna bankevinsten bör för bankens vigtigaste ändamål, eller myntvärdets upprätthållande, reserveras,. Han föreslog således att ståndet måtte, liksom han, ogilla motiverna men bifalla anvisandet af 700,000 rår om året, med förbehåll att framdeles besluta äfven om återstodeas användande. För en annan mening voro friherre Fleetwood, grefve Klingspor och hr Lagerheim, hvilka ville genast anvisa 900,000 rdr om äret af bankovinsten till statsverket, eburu de vid slutet af diskussionen, för ait icke föranleda för många voteringar,, instämde med friherre Palmstjerna. Grefve Klingspor uppläste ett mycket låingt skrifttigt anförande, hvaraf likväl fögs kunde urskiljas på läktaren. Emellertid instämde hen i hr Mannerskantz reservatiom. Penningefluktuationemna ansåg han likna de politiska så till vida, att reaktion alltid följer på konjunkturer, som visa öfverdrifven benägephet åt ena eller andra hållet. Bästa sättet att trygga bankens säkerhet vore att icke behålla vinsterna i bankan, utan att öfverlemaa dem till statsverket, som icke behåller dem, utan genast delar ut dm, hvarigenom talaren menade, att de spridas i landet och öka dess välstånd samt förmåga att i bändelss af en kris upprätthålla bankens: säkerhet. Han medgaf att det kan vara skäl att ömska nedsättning i utgifterna för embetsmannastatexrna, men han ville i stället öka da s. k. produktiva utgifteraa, synnerligen undersiöden åt kommunikations-anstalternas förbättrande, hvilket han ansåg mest angeläget för det lands förkofran, hvars förnåmsta produkter utgöras af tunga och svårforsliga varor. — Detta är dock blott i yttersta korthet meningen af grefvens utförligt utarbetade afbandling, som ingick mycket i statsekonomien i allmänbet. Hofmarskalken Amixoff hade åter en annan tanke; ban tillstyrkte väl bifall till utskottets förslag, men blott derföre, att han ansig öfvergången ifrån principen att använda bankovinsten till statsvierkets behof till den att använda samma vinst tilll bankens konsoliderande böra ske med varsamhet och småningom. Han anmärkte eljest såsom någonting bstänkligt, hurusom nu midt under freden metalliska fonden nedgått, hurusom, ifall bypotbeksföreningarne skulle göra betalningar för sina utländska lån, silfret an vidare skuile uttagas, hvarigenom både, banker, som möjligen kunde komma i den ställning, att icke bafva silfver till ssdlarnes inlösande, och allmänheten, för hvilken i sådan händelse sedlarnes värde fölle, skulle komma i förläågerket. Deremot skulle vår bank, om vinsterna alltid blifvit reserverade till dess egen förstärkning, nu hafva varit en af de relatift säkraste och kunnat försträcka båie det allmänna, statsverket och hypotheksföreningarne lån för billig ränta och sjelf af egaa medel inrätta låneI banker i provinserna. Hr Akerman inskränkte sig också till bifall till utskottets förslag, och trodde att bankovinstens reseryverande till bankens konsolidering skulle bli många näringars död; men både han och hr Aminoff öfvergingo på slutet till frih. Palmstjernas mening. Likaså hr Rosenblad, som likväl till att börja med ville anvisa 960,000 rdr om året i stället för de af utskottet föreslagna 700,000. Väl ville han instämma med de strängaste strypare ifall det behöfdes, men han ansåg det nu icke af nöden. Han ansåg liksom andra bankens ställning bäst. försäkras om medlen kommes ut i näringarne för att användas till produktiva ändamål. Skulle någon: kris uppkomma, så ansåg han det lätt för bankem att utrikes få låna penningar till 4!, procent, dåå deremot den enskilde, ifall banken droge in, så attt penniagar för började företag måste anskaffas uttom landet icke kunde erhålla dem under 7 procent., hvarigenom han insåg det allmänna förlora. För öfrigt var br Rosenblads anförande uppfylldt af en sådan massa sifferuppgifter både om svenska och engelska banken, ait man omöjligen kunde behålla dem i minnet, hvarföre också de flesta ledamöter icke hörde på, utan under tiden konverserade sins emellan, hvilket ock i lördsgs anmärktes. Hr statsrådet Gripenstedt anmärkte, till att börja med, att silfveruttsgningen kontinuerligt minskats, så att den från 4848, då den uppgick till 6,000,000 rdr, pedgick 4849 till 2,600,000 rdr och 4848 till blott 708,060 rdr och sade att silfveruttagningen beror på proportionen mellan sedeltillgång och vexeltillgång, så att då vexeltillgången är knapp så stiger kursen, då deremot den faller när sedeltillgången är knapp och vexeltillgången ymnig, hvarvid! silfveruttagningen upphör. För öfrigt ansåg han aatt bankovinsten icke borde användas till lån, icke till inköp af silfver och icke heller till inköp af obligationer, som ansågs nära detsamma som lån, utan endast till statsverkets bekof. Till slut vände hr Gripenstedt sig mot hr L. J. Hjertas anförande, (kvarom se längre ned) förraenande, att hr Hjerta först illa afmålat strypning, men sedan likväl kommit till det resultat, att han förordat en sådan, och vid denna replik omtalade hr Gripenstedt att det finnes ett parti, som vill till det allmännas båtnad sätta statsverket på förknappning, hvilket han amsåg orätt, emedan statsverket och det allmänna äro identiska. andra sidan, och före de fleste af desssa talare hade hr Silfverberg uti ett skriftligt anföörande yrkat på antagsnde af utskottets kansliafdelmings förslag att anvisa bloit 500,000 rdr om året, för statsverkets behof och behålla resten för bankens kon— RR EEE Eg Vv. DE FÖRLOFVADE.