Aftonbladet – 17 mars 1851, sida 2

Vv. DE FÖRLOFVADE. Vi låta nu Anna hvila ut efter de inre rörelser, som hennes ankomst till prestbuset i Lodorf frambragt, och uppsöka under tiden en annan scen. Vi hafva bär ofvan talat om familjetanter; det gifves dock icke blott inom famuljer sådana respektabla, godmodiga, men egensinniga, busliga medlemmar, — äfven i ett helt folks stora familj bruka vissa stammar intaga en alldeles dylik, afskild ställning, — hvilken föranleder dem, att i fullt medvetande af sin värdigbet och med konservativt agg och ölfvermod skåda ned till ett yngre slägtes rörelser och sträfvandep. Åtminstone kunde man med allt skäl räkna det Jand, som utgör skådeplatsen för denna historia, tillemn af Tysklands familjetanter, ty dess innevånares karakter bar samma ärbsrhet och fromhet. samma egensinne och begär att förvara 2nmödrarnes gamla stubbar och förfädrers ärevördiga peruker; samma egoism och det ärorika sjelfmedvetande, som klingande mynt förlärar mennistan, ocb framför allt öfvertygelser, at verldimn utom landets gränser, icke duger det minst: — med ett ord, alldeles som hos tant von Keppel, ända till den stilla boningen, hvarifrån mar ser det Göthiska kyrktornet och hvar fjerdedels timroa hörer klockan slå. Men vår revolutionära tid bar företagit sig, att på det underbaraste förändra länders fysiopomier och äfven det tantlika bar flerestädes för denna tid måst begifva sig på flykten. Det skulle sannobkt redan helt och bållet försvunnit, om icke det konservativa på sitt återtig funnit fasta ståndpunkter inora slott och borgar, hvilka synas belt och hållet konsiruerade för detta ärdamå!. Här kan det tillsluta sina, portar, uppdraga sina vindbiyggor tch låta :nimödrarnes sidenstubbar, som segrande baner (laddra ifrån de fasta tornens stolta tinnar, för lt locka den tantälskande vandraren, att med anken på det kära förgångna slå sig ned på le med murgrön bekrangade murarne, liksom n sörjande, sjuk fågel, hvilken icke förmår ölja sina friskare bröders framåtilande skara,