Aftonbladet – 17 mars 1851, sida 2

så trånga ärmar och med så löjligt långa lif då på hennes tid alla förnuftiga menniskor be grepo, att lifvet skulle sitta så högt som möj ligt, omedelbart under axlarne. Anna teg och ångrade att kon gifvit tanten ett något bittert svar, hvarigenom hon hos pastorn kunnat väcka en ofördelaktig föreställning. Men destomera syntes bon hafva vunnit välvilja hos den godmodige gamle herrn, hvars bekantskap bon först gjort i huset och som satt midt emot benne vid andra ändan af bordet. Hans joviala, röda ansigte och skelande, liksom ur hufvudet fallande vattenblå ögon, syntes hvila på henne med ett eget uttryck af vänlighet. Men han talade icke; blott en gång försökte ban det. xJungfru, sade han, pvelle; huru man nu uttrycker sig — på min tid sade man juogfru ...n Här föll han i bäftigt skratt, förmodligen öf. ver något rätt lustigt ban ämnat säga. Anns såg på honom förundrad och sedan på de andra bordsgästerna; hon märkte att pastorn ga! honom en allvarlig blick, hvarpå han ögonblickligt teg, men fortfor att med sina skelande ögon betrakta Anna. Då man uppstigit ifrån bordet och Anna med pigan inkommit i sitt rum, frågade hon denna, hvem den underliga gamla herrn vore. Ja, verkligen en underlig herre, men ganska god och fromp,, svarade pigan; han inbillar sig alltid att vara sjuk, men äter dock som två och dricker som tre, samt skrattar alltid så hjertligt. Han var för flera år seden pastor i Steinheim; men då hr biskopen trodde, att ban för vissa egenheter skulle vicka förargelse i församlingen, sände han honom hit och ställde honom under vår pastors uppsigt. Och för denne bar han stor respekt; ty hr pastorn kan, då så fordras, vara ganska stränvg. Genom allt detta blef Annas beklämda sinne icke lättadr. Så var då den enda i huset, som godt och vänligt betraktade henne, kanhönds fånig; och för de begge andra var hon rädd, hvilket hon annars icke brukade vara för någon menniska.