Aftonbladet – 17 mars 1851, sida 1

Ånden i Naturen, AF HANS CHRISTIAN ÖRSTED. (Slut från lördagsbl.) De införda utdragen torde öfverraskat en och annan genom sin religiösa anda, och så mycket mera, som man af den ovilja hierarkien och läseriet så ofta förråda mot naturkunskapers införande vid allmänna underwisningen, bar anledning att sluta till ett vissst spändt förhållande mellan religionen och kunskapen om naturen. Detta missförstånd har ej heller kunnat undialla Orsted, och han ham derföre gnat hela !jerde afdelningen af sin skrift åt undersökningen om vvidskepelsen och otron) i förhållande till naturvetenskaperner. Men är sllmänt ense — anmärker hen — om att tillskriffa naturvetenskapen en stor förmåga att utrota vidskepelsen. Sakens egen natur och menniskoandens historia medgifva icke gerna olika tankar bärom. Man är likaledes ense om, ett naturvetenskapen ofta gifver anledning till otro, men att detta endast sker genom dess missbruk. Det kunde synas öfverflödigt att underkasta så allmänt antagna meningar ett nytt skärskådande, då man icke finner något giltigt skäl att motsäga desamma; men någon uppmärksamhet på menniskolifvet visar, att det i sjelfva verket herrskar mycken skiljaktighet i åsigter härom, och att saken således icke af de fleste uppfattas med all behöflig renhet och klarhet. Det finnes många, som hålla före, att vidskepelse tår i ett innerligt sammanhang med trom och deröre inbilla sig, att dess utrotande skulle fför denna medföra fara. Det är måhända behöfligt att för jessa ådagslägga, att vidskepelsen bar tvemne sidor, af hvilka den ena har ett tillfälligt och säledes uppösligt sammanhang med den verkliga trom; den andra deremot ett innerligt sammsnhang med den förskräckligaste gudlöshet. Det finnes andra, som hålla vidskepelse för något poöviskt och på grund deraf iro fiendtligt sinnade mot utrotandet af densamma. Man kan till dem säga något dylikt, nemligen att många af föremålen för vidskep-lsen blifvit under menniskoslägtets barndom förknippade med den pvötiska uppfattnisgen, utan att för denna vsra oumbärliga, men att vidskepelsens verld, utvecklad i hela sin fullhet, är så låvgt ifrån att vara en skönhetens verld, att den långt snarare i högsta måttto är motsäatisen af densamman, Ur den till denna afdelning hörandie interesanta undersökningen xsom vidskepelssens för) Öfversättningen har i stället för otro här och i hela afhandlingen behållit det danska origimalets dermed liktydiga uttryck vantro, men som på svenska betyder nära nog motsatsen, eller detsamma som vidskepelse. Detta misstag är emedlertid det enda af vigt, som kan anmärkas mot den ånnars ganska förtjenrtstfulla öfversättningen.