Aftonbladet – 17 mars 1851, sida 1

peraturen i rummet odräglig, emedan det, oakadt sommarvärmen, var uppeldadt till minst rettio grader. Förlåt! stammade hon; jag söker fröken von Keppel.n . . Hon fattade dörrklinkan för att gå. ,Vänta, vänta! ropade den korpulenta herrn och for åter vid sitt tågverk blixtsnabbt upp it taket. Jag van icke fördraga JIuftdraget omkring fötternar, tillade han. Så, gå nu — men stäng väl dörren. Fröken Keppel bor en trappa upp. IV. FAMILJE-TANTEN. Flickan gick. Var det väl pastorn ? frågade hon sig bestört. Hen var klädd som en andlig, men hoa kunde icke begripa att en sådan kunde tala och uppföra sig så besynnerigt. Hon finn nu en piga, sym förde henne en tappa opp och in i ett vänligt börnrum, vilket fröken von Keppel, som hon sökte, bebodde. Denna vördnadsbjudande dam satt i n länstol vid fönstret, bakom en spalier af blommor, mellan hvilkas blad och rankor den nedgående solens strå.ar föllo. Hon hade öfverskridit sextiotalet, och fastän kon hade en liger figur, förrådde dock hennes ansigte spår af sjuklighet och lidanden, hvarutur utvecklade sig de uttry:tk af förtrytsamhet bon förlänade alla sina ord, ehuru bon menade ganska väl och försemlingers fattiga tillbeddite Lenne. Hos fröken von Keppel hade ultbbildat sig beia denna typ af dessa harmlösa ochi värdiga, men underliga och fördomsfulla äldre: frunvtiramer, hvilka egentligen bloit äro på sitt ställe i en större familj, der hvar och en, uten nocore forskning efter slågtskapsyraden, adopterar den gamla damen såsom tant Hon ör så egensinnig och envis som möjligt, och likväl göra de unga brorsoch systerbarnen med henne allt hvad de behaga; och den sjelfsvålligaste af de hoppgifvande telningarne är ofast hennes älskling, och då han kommer till nenne på hennes rum — det stillaste i hela huset — fullproppar hon den lille så med namnam, att fadren följande dagen ieke kan