Aftonbladet – 15 mars 1851, sida 2

ten af en, visserligen liten och förlåtlig skuld emot Hartwig. Det var en tid då jag trodde att jag i honom skulle finna hvad jag sökte en man i ordets rätta bemärkelse. Afven nu vill jag icke påstå, att jag i det afseendet hel! och hållet bedrog mig; han har flera sköna eg.nskaper, eger smile och godt hjerta och jag tror, att hos honom slumrar en rik åder al känsla och poesi; men vet, jag kunde till ho: nom aldrig fatta fullt förtroende, aldrig fast öfvertygas att han var en man med orubblig och bestämd karaktär. Fåföng och sjelfkär år han obestridligt, och måste alltså träda i bakgrunden jemte de storartade drag, med hviika naturen utpreglat min ädle Salentins bild. Ja:g ber dig, goda Josephine, glöm icke att ordentligt sända mode-journalen och säg vid tillfälle till deroiselle Fripperies, att hon sänder mig asken med kardinalkragarne och blondnegligsen med budet, som en gång i hvarje vecka går till Massenbach. — Farväl, min dyra väninna. — Jag förlitar mig säkert på dit löfte, att komma tiil Elseoburg i Augusti. En kyss ifrån mig på din Ernsts hvita panna. Evigt din Adrienne Trauenstein.n 1 detta bref voro ivå ting, som högst oangenämt berörde baron Hartwig. Först att Adri enne Traunstein syntes förlofvad med Salentin, grefve af Guoldinge och sedan att hon hyste misstroende till hans — Hariwigs — karaktär. Detta smärtade honom djupsre, än ails hans skönaste lefasds förhoppuingars försvinrande. Han hade länge fuvnit at Adrienne var för bonom föriorad och den nu bekräftad: oåterkalleliga förlusten och oms ind gueten, ati bon kunde älska någon annan, sk.r honom dock mindre djup: i sjilen, än fircbråelsen att hon misstrodde bans karakter. Hon, der kan älskat, misstrodde honom.