Aftonbladet – 15 mars 1851, sida 2

let hela blidar en al de herrilgasie sånger, som altvas i denna genre. Hr Ciaffel gaf här ett nytt pro! Då sina spiritualla uppfattning af musik i denna styl och sällan hafva vi hört hans förträffliga föredrag i ådan fulländning som denna afton. Soireen var talrikt besökt och bevistades jemväl ff H. K. H. prins Gustaf. -—U— ——L— — Hr 8Siljeströms fjerde föreläsning i förrårs afton eftergaf ingen af da föregående i otresse och ionehåll. En liten skara Disseners, som, under anförande sf sin prest och lelare Robinson, i Holland först hade sökt ett kydd mot ds religionsförföljelser, hvarmed de emsöktes i sitt bemland, anlade den första engelska koloni i Förenta Staterna på 1620 alet. Till ett bevis på den and, som lifvade lenna liila koloni, anfördes ur det tal, som Robinson höll till densamma vid dess afsegling rån Holland, följande ord, som, fastän de förut rarit synliga i Bores utdrag utur sir Lyells eseanteckningar oeh äfven influtit i Ignells föreläsningar öfver Christendomens hufvudläor, säkerligen af ingen skola återläsas utan ntresse: Jag ålägger eder inför Gud och hans neliga englar, att j icke fö!jen mig längre än j hafven sett mig efterfölja Herren Jesum Christum. Herren bar ännu flera sanningar, som skola framgå ur hans heliga ord. För min del kan jag icke nog beklaga tillståndet inom de protestantiska kyrkorna, hvilka uti sin religion kommit till en viss period och icke vilja gå äpgre än instrumenterna för deras förta reformatioa. Lutheranerna kunna icke örmås att gå längre än Luther såg. De vilja reldre dö, än omfatta någon del af hvad vår sode Gud rörande sin vilja ingifvit Calvin och ör honom uppenbarat. Och Calvinisterna, tom sen, stå stilla, der de lemnades af denne store Guds man, som likväl icke insåg allt. Detta är en olycka, som måste innerligen beklagas; ty ehuru de tände lysande ljus på sin tid, genomskådade de likväl icke alla Gud: rådslag, utan, om de lefde nu, skulle de med samma beredvillighet, som de emottogo det för dem först uppgångna Jjuset, tillegna sig ep längre sträckt upplysning. Jag besvär eder att ihågkomma detta: det är en artikel i eder kyrkourkund, att j skolen vara beredda att omfatta hvarje sanning, som Guds skrifna ord för eder uppenbarar. — Intet samhälle, anmärkte hr S. i sammanhang härmed, har haft en sådan grundläggning. Gudsfruktan, idoghet, ordentligbet och rena seder ha, i förening med den demokratiska jemlikheten, från första stund der varit bosatta, under det andra stater blifvit grundade af eröfrare och derigenom strax från början fått ett helt annat skaplynue. Annorlunda beskaffade äro de kolonister, hvilka nu oupphörligen invandra. Med invandrandå europeer, som uti medeltal kunna be räknas till 1000 för hvarje dag, inströmmar oupphörligt sedelöshet och råhet. Men der fordna andan lefver och gör sig berrskande, och alla mottaga af denna efterhand sin prågel. År 1849 hade ej mindre än 280,000 kolonister blifvit landsatta i Newyork. Band dem 113,000 irländare, 56,000 tyskar, 39,000 engelsmän och skottar. I 8:d3 klassen kommo sevenskarne med ett antal af omkring 1000. — Derpå öfvergick hr S. till en skildring af inbyggarnes lynne och karakter. Allt vittnar, att staten ännu är ung; allt bär en prägel af något halft och ofulländadt. De bära skogsvandrarens karakter, som i en vild trakt har oupphörliga hinder att besegra, strömmar att öfvervada2, snår att bryta sig genom. Raskhet. beslutsamhet, djerfbet och en verksamhet, om bvilken europeerna knappt kunna göra sig nigon föreställniog, utmärka dem fördenskull. Aj denna bär äfven deras maehbiner och industriella företag ena präge!, hvilka, såsom baserade på den minsta kraftanvändning, ej sällan sakna varaktighet. — Till följe af detta lynne saknar amerikanen den europeiska gentlemannens lugn i sin bållning, men är frimodig, öppenbjertig, bjelpsam. Det ideliga talet om penningar och penningeförvärf, som man uti de stora städerna får höra, beklsgas ofta af amerikanerna sjelfva; men bärutsf vore icke att sluta till någon öfvervägande materiel sinnesriktning, om än ibland en handlande och industriidkande befolkning ettsådant tal ofta höres. Vidkommande den beskyllning för bedrägeri, som de så ofta få uppbära af europeer, medgaf hr S. att de vid uppgörandet af affärer visst gerna vilja förtjena så mycket som möjligt; men till någon större bedräglighet än hos europeisk: folk hade han icke funnit spår, och ville för sin del gerna tro, att denna öfverklagade be: dräglighet ej sällan icke vore något annat är blott en öfverlägsenhet i slughet. — Derpå öfvergick hr S. tiil inflytelsen på karakteren 3! deras fria författning. Han skilde dervid emellan deras soeiala och deras politiska frihet Med den förra förstod han den, att hvar och en hear full rätt att göra, hvad han behagar, så snart han icke gör något ondt. Polismakten sätter sig der aldrig i rörelse, förrän man skridit till någon handling, som fordrar beifran, men är der aldrig preventiv. Man uppebålles der såsom resande icke af en full bålikarl, som fordrar pass; man behöfver der icke trängas i en poliskammare, för att få tillstånd att hålla föreläsningar. Hvar hederlig menniska får vara i fred. Man vet der icke af denna centralisering och reglementering, som NES At Pe PR NET NIT EEE ETEN ESSER ENDA tan af am wviccerklicen Hten och förlåtlis ekuld