Aftonbladet – 15 mars 1851, sida 2

ban en inre fröjd, som åter höjde honom lika högt som det förra brefvet djupt nedslagit honom. Salentin var alltså den man, hvars storartade, ädla karakter så fördunklade honom; denne men, som beröfvat honom Adriennes hand och nu var så fullkomligt demaskerad. Detta var för honom en oändlig triumf och hans förödmjukade känsla kunde nu jättehögt uppresa sig, han kunde hämnas på Adrienne — kunde grandios visa sig och förebrå henne sin orättvisa — kunde sedan samla glödande kol på hennes hufvud och genom en duell befria henne från en brudgum, som bedrog henne — oeftergifligt bedrog; ty allt kan en ädel qvinna förlit2, utom en ljugande kärlek — tusende gånger hellre en otrohet. Han kunde hämnas ännu grymmare — kunde tigande låta Adrienne falla i händerna på dennt Salentin. Men, nej! ropsde han och förkastade alla tankar på egoistisk triumf och bämnd. Han var i detta ögonblick ett belgon och föresatte sig att undvika hvarje afsteg från den raka och rätta vägen. Men den moraliska menniskan lärer sednare, än den fysiska, att gå stadigt, utan att vackla till höger eller till venster, och vi äro ofta re dan fullvuxna, då vår karakter ännu behöfver fallskärm och ledband. Utur en viss krets lösgöra vi oss aldrig och så tröstade sig äfven Hartwig, sedan han fattat beslutet att biott hysa medlidande för Adrienne — att varna och rädda henne — aft icke sjelf blanda sig i spe!et och fordra tacksägelse, utan alldeles obemärkt förblifva i bakgrunden. Och detia roåste khan ovilkorligt, om han ville varna Ådrienne. Kunde han dessutom för någon tillstå, alt ban läst hennes och Salentins bref? Men hvad företaga? Blott hvad han gjorde. Han förvexlade de begge brefven och instack dem i de orätta kur