Aftonbladet – 15 mars 1851, sida 2

lifvit hållna för adelsväldets bibehållands: ovoh huru ar icke härvid till adelns försvar allt blifvitt andraet, som ur känslornas och tankarnes rustkamrar unnat hemtas till stöd för sattsen om nödvändigheen af det vandligas öfvertag, det vädlas makt, det upphöjdas inflytelsev, för att dermed betrygga samällets väl? Vi må väl fråga, om någon med sundt örnuft nekar elle? någonsin nekat detta? Men hvad ekar man? Jo, man ifrågasätter en nexus emellan lenna vackra premiss och det deref dragoa resultaet, som adeleförfattarne alltid taga för gifven; med ndra ord, man bestrider, att allt det herrliga och örträffliga, hvaröfver man här med så mycken uncion utbreder sig, har awt skeffa med börds-awdeln, på Å sätt, att det dermed står i något nöd rändiigt samnanhang, hvilket dat deremot obestridt göör med sarakters-sdeln, eller den i mom. 4 omtaladee sanna Wristokratien. Man kan visserligen för dennnas beecknande utlemna ordet saristokratin, och reeservera leb ensamt för Bördsadeln. Då faller all aristtokrati; ch ett försvar för den, hamtadt ur bezrepppet om et till själen ädla, upphöjda och förträffliga, blir ippenbar nonsens. Men vill man bruka uttrycket aristokratio för det själsädia och andligt upphöjda, å måste ordet likväl då tagas efter sim linguistiska vetydelse (se ofvanföre), och ej efter det vanligen ,sängse bruket. — Ett stort missförstånd vore det ör öfrigt, om man gensade, det adelsmän, friherrar och grefvar — liksom annat folk — kunna vara till kerakteren ädle, upphöjde och förträfflige män; det pästås allemast, hvad hvar menniska måste erkänna, att icke med deras egenskap att vara födde till den idliga, friherrliga eller grefliga qvalifikationen följer såsom nödvändighet, att de hafva nyssnämnda egenskaper, och dermed tillhöra det, kom hår utmärkes med orden sann aristokrati. Allt hvad man såleles skrifvit och talat för adeln såsom ett afskildt tånd med politiska rättigheter, är följaktligen — så ort man för resonnemanget stödjer sig på utgångs9unkten om det själsädlas välde och aristokrati i lenna hetydelse — intet annat än ord utan mening och innehåll. V. Börds-adels-begreppet har, i och med att göra en falsk aristokrati gällande, satt adlel och folk i harnesk mot hvarandra; då denvremot den sanna aristokratien, (efter det begreppp för detta ord, som i mom. 4 blifvit uppsttäldt), långt ifrån att stå i strid med demokreatien, tillhör den såsom dess rätta blomma. VI. Börds-adelsbegreppet, såsom till sin grundsatts blott materialistiskt och köttsligt, enär det endast bestämmes genom födseln, har neddragit sjelfva adelsbegreppet ifrån den immateriella och andliga höjd, det bör och måite intaga, såvida det i samhället skall hafva sin rätta vigt och betydelse, eller öfverhwfvud böra få utöfva en politisk makt. Man kunde måhända ur svenska raedeltidemis historia uppställa den anmärkning, att Adeln :sisom sådan aldrig haft den immateriella och andliga betydelse, hvarom kär talas. Befinnes detta sannt, så skulle deraf likvål intet anmat följa, än att ordet adel då bör utgå ur danna framställning, ech karaktersädelhet, eller Bågot annat dermed liktydigt uttryck, insättas i stället. Det torde emellertid icke vara så säkert, att sadel ursprungligen endast haft den linguistiska bemärkelse af en viss med politisika företrädesrättigheter försedd, men blott genom födsaln, börden, perpstuerad klass, som det nu eger. Uindersökningen härom skulle nu föra oss för långt,, och för saken alldeles obshöfligi; enär här e) är frrågan om namnet, utan om den åtskillnad, som bör göras mellan tvenna begrepp, bördsadeln och karalktersidelheten: en åtskillnad som är fullt riktig. huru än man för öfrigt vill kalla den sednare, samt huruvida man i ur-historien återfinner dess hem, eller icke. VIL Då det understundom visserligen händer, att af förtråiffliga fäder uppkomma förträffliga barn, eburu detta alldeles icke intträffar med säkerhet eller alltid, så qvårhålles genom personlighetsadeln allt det goda börden kan medförs2, enär det fria föriroendet och valet, som omtalades i mom. 3, naturligtvis först med sin undersökning — att man så må säga, med opinionens fråga — vänder sig till barnen af förträffliga föräldrar, och, i fall de befinnas svarande mot frågans väzstan, kunna äfven de blifva mål för samma förtroande som fåderne; men man undgår allt det onda börden drager i sitt följe, enär icke, sisom nu, blott på grund af födselov, en mängd karaktersdålige och kunskapslöse personer, på hvilka förtroendet aldrig kunde falla, skulle besitta någon myndighet öfver samhällets angeligenbeter. (Forts..) fonms————