Aftonbladet – 15 mars 1851, sida 2

och ieke mindre än fem sådana: det andliga, embets-, borgare-, godsegareoch bondeståndet — samt i en sådan konstitution ändock ickel häfda tillvaron af adelsståndet jemte de öfriga, det måste utan tvifvel erkännas i sitt slag ganska betecknande och för adelsinstitutionen nedslående, då det kommer från en sådan man, som hr v. H., hvilken väl ingen kan förebrå partiskhet emot adeln. Att för öfrigt resultaterna af hr v. H:3 projekt skulle kunna blifva en omstöpning af våra fyra stånd till de fem br v. H. uppställt, eller, med andra ord, att hans förslag går igenom, är väl, såsom vi redan anmärkt, ej ett ögonblick antagligt. Men beträffande motivet till hans förslag, och såvida man får antaga att detta utgått ifrån en ren öfvertygelse, så är det verkligen beklagansvärdt, att en inom de sina så inflytelserik man, hvilken i tvenne till den grad vitala ämnen, som i läroverksfrågan och nu omsider i adelsfrågan, begifvit sig öfver på förnuftets sida och omfattat de liberales åsigter, icke långt för detta ock gjort det i andra, äfvenså maktpåliggande ämnen, hvarigenom en stor del af det under förflutna år yppade sega motståndet, från riddarhusmajoritetens sida, troligen varit paralyseradt. Nu kommer hr v. H. i ellofte timmen; och, sedan han bjelpt till att på allt upptänkligt sätt hindra eller åtminstone försena reformen, vill han sjelf vara med om en bstydlig del deraf! Kände man icke hr v. H:: lynne, skulle man enklast falla på den förklaringsgrundep, att han, genom att göra mine af adelns bortblåsande, velat captare auram popularemp, då han i alla fall ganska väl vet, att saken inga följder har, och att således i den vägen ingenting sättes på spel. En så låg bevekelsegrund vilja vi likväl ej tro bonom om. Det voluminösa arbete, som nyligen från hr v. H:s hand utkommit i bok: handeln och som redovisar för skälen till hans förslager i representationsväg, tillkännagifver, såsom vi också anmärkt, en långvarigare meditation, än som gerna låter förena sig med nyssnämnda tilifälliga kaptationslust. Snarare skulle man kunna tänka sig någon sanning i det ryktet, att hr v. H:s makt på riddarhuset redan vid förra riksdagen börjat svigta, och nu gör det ännu mer, hvarigenom hos honom försställningen vaknat om adelns olämplighet; då detta stånd deremot utgjorde en pelare för Sveriges sjelfständighet och ett grundvilkor för svenska folkets lyeka, så länge hr v. H. deri såg ett villigt och lydigt redskap åt sig. — Vi lemna detta emellertid derhän. Hr. v. H. har visserligen i sin bok (se t. ex. bland annat sid. 150) på mer än ett ställe tillåtit sig lägga dåliga motiver under andras handlingssätt, tankar och yttringar; ham skulle alltså ej vidare än se sig betalad med samma mynt, om man gjorde dylikt med honom. Men vi älska att tro det bästa; och antaga alltså, att allt i hr v. H:s arbete utgått från ren öfvertygelse. Vare härmed för öfrigt bur gom helst, si förtjenar det inträffade utan tvifvel att för framtiden antecknas. Vi hafva derföre med nöje satt det vid sidan af hr Fryxells öppna och vackra handling, då äfven han, efter att i flera anti-geijerska häften hafva skarpt uppträdt emot aristokrat-fördömare:, dock på ett fullkomligen oförtydbart sätt tillkännagifvit sin tanke om nödvändigheten af adelns upphörande i vår tid, såsom lagstiftande stånd i samhället. I allmänhet kan man säga, att tänkesättet alit mer och mer uppklarnar rörande den stora skillnaden emellan karakters-adel, och bördsadel. Ioför förnuftets domstol är frågan i sjelfva verket längesedan utsgerad; men ett något närmare utredande och framställande af de särskilda momenterna deruti torde icke skad2, såsom ytterligare påminnelse i saken. Det må derföre tillåtas oss, att med börds adelns exklusiva vänner och förfäktare genomgå följande lilla repetitionskurs, affattad i tolf punkter: I. Man har i sina theorier oftast sammanblandat karakters-adel (personlig ädelhet, uppböjdt sinnelag, andliga förmögenheter) med den bärmed uti intet nödvändigt samraanhang stående omständigheten, att vara född af den och den (börds-adeln); med hvilken förblandning följt, att man till den sednares försvar anfört sattser, som endast äro tillämpliga på den förra; och hvaraf ett helt system af orimligheter uppstaplats till börds-adelns hägn. II. Ingenting har så mycket, som bördsadeln, förstört den egentliga adeln, såväl till hela dess begrepp och uppfattning i folkets föreställningssätt, som till dess historiska befintiighet och verkan ivom samhället. Ill. Den egentliga adeln — i fall man här vill begagna ordet adela, men med hvilket uttryck då förstås en i landet varande samling af de i och för karaktersädelhet, upphöjdt sinnelag och andliga förmögenbeter utmärktaste menniskor — kan omöjligen annat än vara personlig; såsom den ock i Sverige varit af ålder (ända tills börds-adeln på tolfbundratalet instituerades), endast från hela det öfriga folket skild genom de omgifvandes förtroende, fritt gifvet åt personer genom allmänna tänkesättet, eller vid särskilda händelser genom val, då en manbehöfde bestämdt framkallas och uppmanas till ett anförarevärf eller annat i samhället behöfligt kall. IV. Blott den personliga adeln bildar en sann aristokrati, då man med detta ord vill förstå hvad dess grekiska ursprung antyder: det bästas välde; hvarföre cckså alla politiska sattser, som ur denna synpunkt (d. v. s. utgående från iden om det bästas välde och angelägenheten att hafva det i samhället) nämnas till aristokratiens försvar, allenast äro användbara för den personliga adeln : den i mom. 3 omtalade. Läsaren torde vid eftersinnarde finna hela vigten af denva anmärkning. Hur många volymer hafva icke blifvit skrifna, huru många tal, fulla af extase; nn a a RR en EE ban en inre fröjd, som åter höjde honom lika Lat sama Jug fröna hun funt dart madslanst ha