Detta yttrande verkade på honom desto obehagligare, som det träffade honom då han i hertigens kabinett läste brutna bref, som icke angingo honom. Ännu ett bref måste han läsa och sedan intet mera. Det var grefve Saleutins bref, — mannens som hade trängt honom i skuggan. Denne skref: sGod morgon, bista Hardenstein; rynka icke ögonbrynen, om detta bref några ögonblick leder din uppmärksamhet ifrån Chronicon Noralitiense, eller ifrån någon annan af de gsmla visa mästarne, hvaröfver jag ser dig mediterande. Efter åtta eller fjorton dagar kommer jag på en dag till staden. Jag ber dig då ifrån bibliotheket uttaga La Fauconnerie de Charles fArcussia, Seigneur dEsperron och Huartes bok: Dos ingenios, på det jag må kunna åt landet medtaga dem. Om min förlofning muntligen. Vid mina kända grundsatser torde du förundra dig deröfver och finna mig inkonseqvent och föränderlig. Men tro mig, min vän, hvad jag tänkt öfver kärleken tänker jag ännu alltid — att det är den största dumhet och dårskap till hvilken en man, som har något bättre att göra, kan förfalla; också kan jag heligt försäkra dig, att jag alldeles icke älskar Adrienne Trauenstein, och att blott förståndsgrunder förmått mig till det steg jag tagit. Vale, amice! Guolding d. 10 Maj. Din Salentinp.s P,. S. Jag bar återsett Anna. Hon är allrakäraste skön och älsklig med sin friska natur-. lighet, med denna själens intelligenta naivetet — denna omedvetna, nyss utvecklade skönhet. som gör henne så retande. Jag är helt och hållet förtjust. Du skulle se henne! Jag har deponerat henne hos en gammal stiftsfröken i prestgården Lodorf, två mil härifrån. Sedan baren Hartwig läst detta bref kände