Aftonbladet – 15 mars 1851, sida 1

rna fattning ådagaligges att det stridiga emellan förnuftets och inbillningskraftens naturuppfattning blott är en följl af kunskapsbrist. Såsom exempel på ohkheten mellan dessa själsverksamheters olika uppfattningssätt väljes först intrycket af stjernbimmeln, hos menniskor med ohka bildningsgrad. I afseende på hvad i detta intryck är gemensamt för alla, anmärker ban ati till och med den menniska, som befinner sig på sinnlighetens lägsta ståndpunkt och hos hvilken det vaknande förnuftet inblandar sina hemliga vinkar uti den sinnliga uppfattningen, Tåste stjernhimmeln synas såsom det största hon känner, men den stora utstträekningen skulle tyckas oss död och tom, om den icke upplifvades af de oräkneliga stjermorpa. Det !jus, hvarmed dessa glänsa ifrån himmelen, blir oss dubbelt betydelsefullt genom jordens mörker. Just det, att vi se intet af alla de föremål , som erinra oss om hvardagslifvets tvungna förhållanden och af allt dlet förgängliga, som eljest gör sig gällande i Ihela vår omgilning, kommer själen att utvidjga sig och skärper sinnet för föroimmandet av det ljus, som strålar från en högre, större .och mindre förgänglig verld. Ljusets herrnlighet framtiräder här för oss på ett egendomligt sätt; dess supplifvande och välgörande verkningar hafva alhid gjort det till den herrligaste bild af lifvet och det goda. Under det klara, milda, aldrig bländande stjernljus, som blott i en ringa grad synliggör andra föremål, men i hvilket det, så att säga, blott är ljuset sjelft som visar sig, förnimma vi en känsla, som om ljus och lif och lycksalighet endast funnits der nuti fjerran, men mörker, död och förskräckelse här nere Det är klart, satt en viss art ensidigt tänkande lätt kundg gifva denna uppfattning en alldeles falsk uttydning; men den känsla, som åskådningen uppväcker i den fullkomligt fria förnimmelsen, har härmed ingenting gemensamt. Till allt detta kommer nattens djupa, så att säga, påtagliga stillhet, under hvilken vi lika svagt erinras om den lägre verlden genom sörat, som medelst den milda stjernbelysningen genom ögat. Kortligen: det är ingen tillfällig lek af menniskans inbillninggskraft, som väckt henne till andakt under den nattliga stjernbimmeln, utan det är en i tingens natur djupt grundad känsla.s Härefter skildrar författaren de olika stegen som menniskoslägtet genomgått innan det uppnått sin närvarande ståndpunkt i stjernkunskapen; hvarefter han erinrar att betraktandet af himmeln har nu fått en helt ny karakter; de fasta himlahvalfven bafva försvunnit; jorden är icke mera medelfunkten, utan pett sväfvande klot ibland oräkaeliga andra, jorden sjelf synes tillhöra himmeln. Han visar buru inbillningskraften nu mera fått ojemnförligt större mått för stjernhimmeln, än någonsin förut, och att detta gäller icke blott om utsträckningen utan äfven omn -tiden. Från storhetsförhållandena öfvergår han till de verksamma föremål hvarmedl rymden är uppfylld, till verldsklotens inbörides samband, och slutligen till det intryck, som andra verldsklots invånare, dem han äfven bevisar vara förnuftsväsenden, måste erfara vid stjernhbimmeins betraktande. Etherns — säger han — vär sjelf ett haf, hvars böljor äro ljuset, det stora kommunikationsmedel, som genom omätliga afstånd bringar budskap frår det enaklotet till det andra, från det ena olsystemet till det andra. Det har sagt oss desto mera, ju fullkomligare vi hafva lärt att förstå det, och lofvar att i framtiden för oss afsbja flera hemligheter. I en verldsuppenbarese efter den största måttstock, öfvertygar det oss om, att vår tillvaro icke är den enda, rttan bar sammanhang med heia verlds-alltt. I en lika stor omfattning, fast i en annan rigtning, gilver en grundlig kunskap om dea allmänna attraktionen oss samma lärdom. Betraktaren bäres, genomtränges, upplifvas af hela mnaturen och verkar sjelf, om också blott i ringa grad, tillbaka på densamma. Man föreställe sig bimmelsbetraktarens inbillningskraft uppfylld med hela den här antydda tankeverlden, och man skall känna att tillvarons sterhet, lif och tankefullhet, kortligen, dess mäktiga gudomsinnehåll måste stråla in i hans själ med det himmelska Jjus, som träffar bans öga. Redan det här framställda exemplet, ehuru det är blott ett af de många, torde dock vara nog för att visa, att den uppfattning af naturen, under hvilken vi med hela vår själ hängifva oss åt njutningen af densiamma, har en desto större kraft och fullhet i ju högre grad vi dervid innehsfva den bildnimg, som förvärfvas endast genom det vetenskapiliga tänkandet, eller åtminstone med dettas väl förstådda och i geammanhang fattade resultat. ota fanhbane deoemeeuennaeeeA 176 AR Ls