Aftonbladet – 15 mars 1851, sida 1

sta tankens dsaguerreotyp, karakterens spegel äro bref af intelligenta, med snille begåfvade menniskor, så väl till tankar som till stil och form. MHvarje bref är personen sjelf, förvandad till ett ark papper och till en mängd små qvartfigurer. Och nu här detta prydligt skrifina och samnanvikna bref, doftande, på finaste velin, oeh som bar till vignett Amor tämjande ettt lejon, med all sin logiska klarhet i tankar, med det regelbundna, raka och cirklade i sina drag, der hvarje rad liknar den endra — är det icke den släta, sammetslena salongsjälen sjelf, som skrifvit det? En själ, hvars känslor och tankar gå som ett urverk, uppdraget af bestämda moder och som slår timmar, minuter oeh sekunder på goda tonens metallklceka. Sedan detta tredje bref, detta monstrum af ett kärieksbref, på åtta, nio, ända till tio fullskrifna ark och ävdå med postseripta vid sidorna och öfver datum, det vill säga öfver det ställe, der man bruker sätta datum — iy brelvet.sjalf hir ingen tidsuppgift oeh får ej heller bafva det, emedan jordiska bestämraelser af tid och rum icke tillhöra de eiheriska rymderna. Huru mjukt och lätt är icke slit, huru fisa och immateriella dragen, huru laftiga och doftande tankarne, huru genomskiniga och spegelklara kärs!orna, så att man genom dem kan skåda in i det oändliga! VWVeka molltoner ljuda gezom hela brefvet och det liknar en bukett af mångfärgade, fantastiska blommor, i hvilkas friska kallker en hoppets och lidelsens engel gjuter sina daggdroppar. Dessa fankar genomkorsade den unge mannens hufvud, då ban ru satt Iböjd öfver brefhögen, utvecklande och åter sammanvikarde bvsrje bref särskildt, till dess han plötsligt utstölte ett rop af förvåning; hans hand darrade som hade brefvet han vidrört meddelat honom sn elektrisk stöt. Det var ett sorgfälligt samnanviket kuvert, med ett vapen, prydt med n friherrlig krona. Lejonet, som med böjda amar syntes vilja försvara innehållet och hoande utsträckte tungan och visade tänderna mot helgerånaren, hade förgäfves wredgits;