Aftonbladet – 13 mars 1851, sida 2

Vi måste nu (taga några steg tillbaka och återknyta en afsliten tråd, för att förklara det oväntade och öfverraskande i den sista scenen. Säkerligen har läsaren, i den fremmande, 2om på fasansdagen besökte Bastelicas hus i Marseille, längesedan igenkänt den ädle Luciano Casaconi. Blesserad och entledigad ur Bourbons arm, förmådde han, oaktadt sin föresats, icke lemna Frankrike, utan att till sin ö medföra ett afskedsord ifrån den älskade. Hans förtviflan i Fontainebleau hade förvandlats till en still: sorg; kriget, som annars väcker och retar lidelserna, hade dämpat hans; det elände och de olyckor han sett, hade gjort hans egna drägligare. Men då han måste uppgifva sin enda, sista önskan, då ban nu fann Vanina afrest ifrån Marseille, utan att veta hvarihän, försjönk han i djup tröstlöshet. Så lemnade honom Pasqualiträgården. Han steg långsamt uppföre terrassen, och störtregnet förmådde honom att gå in under öfverbyggnaden af den lilla trappan, hvilken vi redan känna och som ledde till ewt litet kabioett, hvilket stötte intill generalskans sängkammare. Han hörde nu buller och vildt larm i huset. Pasqual kom icke tillbaka. Di träffade röster hans öra, hvilka förkunnade olycka — och retad af nyfikenhet, steg hanj