Aftonbladet – 13 mars 1851, sida 2

uppföre trappan, inträdde i det öppet ståend kabinettet, stod nu, blott igenom en tapetväg skiljd ifrån de personer han kommit att be söka, och var öronvittne till det sista ssmtale emellan Sampietro och den olyckliga Vanina Han misstrodde sina sinnen. Var det et par dårar som utbytte sitt vansinne? Har fattade i dörren, den var tillsluten. En plöts lig, kort tystnad följde efter den häftiga ord vexlingen; han trodde sig höra ett qväldt skri ett szkta qvidande; nu sparkade han i förfärlig ångest bräddörren i spillror. I samms ögonblick slog Bastelica dörren igen efter sig cch negren, och det långa åskslaget, som mv skakade hela huset, gjorde att bullret af Luci anos våldsamma inträde icke märktes af der bortstörtande mördaren. Hvad såg ban nu? Allt hvad han föru sett af mensklig skändlighet och grymhet förbleknade framföre denna bild. Guds skönaste renaste skapelse låg i dödskamp, rysligt marterad af det otroligaste barbari; med darrande. osäkra händer slet han den qväfvande duker ifrån bennes hals och lossada de bundna händerna; men utan andedrägt, utan pulsslag, med stela, öppna ögon, med slappa, orörliga lemmar lig den älskade ett lik i hans armar, och endast ögonblickets nöd räddade honom sjelf ifrån en medvetslöshet, hvars närmande han med fasa kände. Skulle han återkalla mördaren? Förgäfves blickade ban efter räddande medel. Afven hans bröst trycktes af den qvalmiga luften i det länge tillslutna rummet. Angesten ingaf honom ett beslut. Han lade det sköna liket på sina axlar. O, han kände icke smärtan i den sårade handen, bar sin börda ned i trädgården och lade den på terrastens våta gräsmatta; han uppslet nu med darrande hand gördel, lifstycke, spännen, armband, och det kalla störtande regnet föll ned på marmoransigtet, på alsbasterbröstet; tiden medgaf ingen skonsamhet. Han kastade sig ned, kysste de kalla läpparne och sökte med sin varma anda upplifva det stelnade väsendet. Allt syntes förgäfves. Redan sökte bans hand efter doiken i bältet, för att öppna den snöhvita armens åder, då han kände en Jjum an