Aftonbladet – 12 mars 1851, sida 2

Mingol ropade han sedan, med befallande vink till en af de negrer, som åtföljde honom och förde Vanina uppföre den breda trappan. De inträdde i hennes sängkammare och Vanina nedsjönk utmattad i länstolen och böjde de sköna ögonen bedjande till kolossen, som lik en Rolandsbild stod med blodsprängda, glödande ögon framföre henne. Du ville till Genua, förräderska? sade han efter en förfärlig paus. Med darrande hand framtog Vanica sin mors bref och räckte ho nom det. ,Till den döende fadren, som kallade sitt barn!, stammade hon. Han slet brefvet ur hennes band, sönderref det och skrek, gnisslande af raseri: Sampietros maka till Genua! — tiggande om påd! för guld sälja sin cch min ära! Utan blygd prisgifva sig åt Genuas vällustingar! — Förräderska emot fäderneslandet och mig! Detta förvandlar min bjerna i sjudande glöd, mitt bjerta till koll, Ni drömmer ting, eom äro lika otroliga, som falskan, svarade Vanina, kömpande efter med. Lögn och bedrägeri är qvinnans sköldn, svarade han, åter förvandlad och med isande köld, hk Etna, på hvilket snö och flamma förmäl2 sig. Men ormen slinter icke för andra gången ur min säkra hand. Hvad sade jag er, signora Ornano, på aftonen, då ni framföre preslen svor mig lydnad? — Den som blott en minut håller med Genua är min dödsfiende och jag törstar efter bans bicd.s Bed alltså ett ave, Vanina! ty efter få sekunder står. du inför Guds doms:oiln Nej, Sampielro, ni ken icke, ni vågar ickel Tänk på min far, min mor, på biml!en! Oskyldigt blod klibbir alltid vid mördarens hendl Hon hade nedglidit ifrån stolen på knå. Han vinkade den svarte, och med ett silkessnöre i banden närmade sig spöket långsamt och hotande. Det kan icke vara ert allvar! jemrade sig den arma, der hon låg på golfvet, Er hand kan